måndag 30 november 2009
Söndag 30 november
På söndagen hade vi äran att lyssna till 2 föreläsare, en kvinna som talade om hijras (dvs hermafroditer i Indien) och deras utsatta situation. På institutet Amarbhavan mötte vi Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap från universitetet i Bergen. Han pratade inspirerat om Varanasi som kulturellt och religiöst centrum.
lördag 28 november 2009
Intryck från en student
Här följer ett intryck beskrivet av en student:
"Ann-Cathrine bedriver intensiv förhandling med en försäljare på marknivå. Hans glasarmringar går i regnbågens alla kollörer och jag fotograferar scenen. Frossar i färg. Försöker undvika att stå i vägen för den eviga strömmen av människor, djur och fordon. En liten, benig hand greppar min arm:
- Please madame, see my baby.
Jag ser hennes barn. Alltför väl. Det är litet, så litet, där det hänger över kvinnans arm. Litet och smutsigt, och ögonen är skrämmande hungriga. Kvinnans ögon likaså. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)
- No, sorry, säger jag, såsom jag redan, efter två dagar i detta fattiga land, vant mig vid att säga.
- Not money, madame, säger kvinnan. - Milkpowder for baby!
(Jag är så vit. Jag är så tjock. Och min kamera är så jävla stor.)
Hjärtat krampar och jag ger upp. Tillsammans går vi till närmsta lilla matbutik. Kvinnan pekar på det största paketet, vars kostnad motsvarar tre par sandaler här (Go Nestle!). Jag köper henne ett hälften så stort paket och hon är missnöjd. Hon vill ha ris också. Jag nekar och återvänder till gatan. Ryktet har gått och där står nu tre smutsiga mammor med svältande barn och väntar på mig. Jag går hem till hotellet med sex par hungriga ögon i ryggen. Hjärtat krampar. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)"
"Ann-Cathrine bedriver intensiv förhandling med en försäljare på marknivå. Hans glasarmringar går i regnbågens alla kollörer och jag fotograferar scenen. Frossar i färg. Försöker undvika att stå i vägen för den eviga strömmen av människor, djur och fordon. En liten, benig hand greppar min arm:
- Please madame, see my baby.
Jag ser hennes barn. Alltför väl. Det är litet, så litet, där det hänger över kvinnans arm. Litet och smutsigt, och ögonen är skrämmande hungriga. Kvinnans ögon likaså. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)
- No, sorry, säger jag, såsom jag redan, efter två dagar i detta fattiga land, vant mig vid att säga.
- Not money, madame, säger kvinnan. - Milkpowder for baby!
(Jag är så vit. Jag är så tjock. Och min kamera är så jävla stor.)
Hjärtat krampar och jag ger upp. Tillsammans går vi till närmsta lilla matbutik. Kvinnan pekar på det största paketet, vars kostnad motsvarar tre par sandaler här (Go Nestle!). Jag köper henne ett hälften så stort paket och hon är missnöjd. Hon vill ha ris också. Jag nekar och återvänder till gatan. Ryktet har gått och där står nu tre smutsiga mammor med svältande barn och väntar på mig. Jag går hem till hotellet med sex par hungriga ögon i ryggen. Hjärtat krampar. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)"
Lördag 28 november: Sarnath
Idag åkte vi till Sarnath utanför Varanasi; den plats där Buddha predikade för första gången. Där finns en bit av en pelare som kejsar Ashoka reste på 200talet f. Kr. med inskriptioner skrivna med Brahmiskrift. Lejonkapitälet till pelaren finns i museet bredvid de utgrävda gamla klosterbyggnaderna och stuporna. Där finns också många fina buddhabilder och några bodhisattvastatyer.
Igår besökte vi Durgatemplet och Tulsidastemplet. Durga är en kvinnlig gudinnna mest känd för att ha dödat buffeldemonen medan Tulsidas skrev en hindiversion av sanskriteposet Ramayana. I det senare templet fanns några low tech robotor som iscensätter hinduiska myter.
fredag 27 november 2009
Fredag 27 november 2009
Om hippies, Rana och andra funderingar...
They are everywhere in the small coffeeshops in Assi, in the streets and on the hotel roofs - the Varanasi:ed westernes with long beards, shawls, brecelets, hippie-trousers, dreads and apatic non-seing eyes. They never look you in the eyes and they try desperately to be so unique that they all end up looking the same, finding themselves up in the same spots, talking about the same stuff - Nepal, traveling, friends, ganja etc etc. But who am I to talk out of turn? Are we students from Gothenburg better or more nuanced? Perhaps not, but I once was the same as they - searching for my ego in a strange environment - and I dont want to trade lives with them... Maybe I see things differently now. Or maybe not. We are all tourists...
I dont want to trade lives with the Indian people on the streets either, the young unemployed men trying desperately to sell you every useless thing you can imagine, the mothers with their dying babies on their laps. And where are all the other women, really? The streets are filled with men, boys, traders, beggars. Some 80 % of them are men. It may be worse in the neigbouring Pakistan, in the cities Lahore or Peshavar where some 99 % of the people in the streets are men, but this is bad enough. Where are the women?
Placed unvisibly in the homes, cooking and nurturing younglings.
But then every sceptic thought of India and its culture and future is rivalled by our eminent lecturer and culture-geographer Rana P B Singh, from BHU. In dynamic manners he gives (on the evening 26th) an inspiring lecture on the geomantic universe of Varanasi, the cultural capital of India, Shivas city on earth. 150 minutes (and one cup of chai) later the students of our group stagger out in the open air, fed with archeoastronomic, symbolic and galactic facts on how the city was contructed according to geographic landmarks and planetarian phenomena, how observations on winter and summer soltices have helped creating the structure of the city and how pilgrims from ancient times have gathered here to perform rituals in honor of the holy river Ganga and the other gods. From now on every student will remember the number 108 with awe and... horror. Rana Singh will be our guide on a forthcoming tour around Varanasi and with his words ringing from the oxygene-emptied room where he talked these unstructured thoughts on hippies, women and cultural geographyfade away.
It is extremely fascinating to once again have the opportunity to be here...
torsdag 26 november 2009
Onsdag 26 november
Efter en relativt lugn tågresa (även om jag och Daniel var tvungna att sova på golvet) kom vi fram till Varanasi. Dagen hade inget upplagt schema utan ägnades åt att på mer eller mindre egen hand etablera den första kontakten med hinduernas heliga stad. Jag styrde mina steg till Open Hand; ett hus med café och hantverksförsäljning drivet av västerlänningar och mycket viktigt − försett med gratis Wifi. De har dessutom en tvättäkta expressobryggare vilket möjliggör lyxen med en välsmakande cappucino under vilkens påverkan organgeklädda heliga män, smala vita kor vilka bekymmersfritt strosar fram på gatorna och lukten av bränd koskit tonar bort. Efter denna utflykt i västernifierad indiskhet tog jag och min rumskamrat ett strövtåg längsmed ghaterna, dvs. de trappstegsförsedda badplatserna som ligger längs med Ganges. Solen hade börjat sänka sig så färgskalan var varm och mjuk vilket förstärktes genom diset som orsakas inte minst av alla öppna eldar. Vi blev tillfrågade gång på gång om ville åka båt, om vi ville köpa en grund lerkruka med ett ljus och blommor i för endast 10 rupies ”very good karma”; längs med stranden gick också en relativt strid ström av västerlänningar mer eller mindre ”indienklädda” − vissa såg ut som turister med kamera och keps, andra hade dreadlocks och lösa bomullskläder. Reklamskyltar för Coca Cola och Pizza Hut tittade ogenerat fram mellan heliga texter på sanskrit och hindi vilka var skrivna med stora bokstäver på de flagnande husfasaderna. På ett ställe var en buffelflock halvvägs nere för en av trapporna mot vattnet; längre fram satt en grupp kring en öppen eld med en treudd nerstucken i marken bredvid sig som både symbol och landmärke. Om vi hade fortsatt hade vi kommit till kremeringsghaten där en hungrig eld brinner dag och natt, men det fick vänta tills en annan dag.
onsdag 25 november 2009
Tisdag 25 november 2009 Delhi
På tisdag förmiddag åkte vi ut till världens största hindutempel Akshardam som är byggt av hindusekten Swaminarayan (BAPS) ett imponerande bygge som är koncentrerat på grundaren från 1700talets slut som ses som en inkarnation av Vishnu, denna kult är dock kryddad med en rejäl dos hindunationalism och säkerhetsrestriktionerna är rigorösa, t.ex. får man inte ta in tvål, mobiltelefoner och snus. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning för en bok som vi håller på att sammanställa om den förra indienresan vi gjorde för två år sedan. Jag bifogar nedan ett utdrag från denna:
Hinduismens största tempel
Indien: ett hinduiskt land?
Efter att genomgått en kurs på universitetet med ett namn som ’Världsreligionerna’ eller någon annan liknande introduktion till ’de andra’ religionerna, dvs. de icke-kristna, så kan det hända att en student tänker sig att hinduismen har haft, eller har, en liknande ställning som den vilken Svenska kyrkan åtnjutit i Sverige eller katolicismen i Italien. Visserligen har den genomsnittlige studenten redan med förvåning gränsande till förtvivlan under den nämnda kursens gång (med speciell intensitet tiden närmast tentan) försökt koka ner hinduismen till en koncis formel, en hinduernas trosbekännelse, och med största sannolikhet misslyckats. Men detta är inte helt den färske studentens fel eftersom den pluralitet som Indien utgör inte på ett enkelt sätt förmedlas med hjälp av en introduktionsbok, som oftast heter just Hinduismen och som onekligen på ett korrekt sätt redogör för hinduismens historia, de viktigaste gudarna, lite hinduisk filosofi, centrala ritualer och samhällslära. Problemet är att Indien inte är hinduismens land i det avseende som en sådan bok ger intryck av, även om hinduerna utgör majoriteten av befolkningen (ca 75 %) − fast denna siffra är högre än vad som skulle vara fallet om inte Indien delats 1947 och muslimerna fått sin egen stat, Pakistan, vilken senare (1971) blev till två: Pakistan och Bangladesh. Den del av Indien som fick namnet Indien blev nämligen inte en hinduisk nationalstat utan valde att konstituera sig som en sekulär stat med en långtgående tolerans för ett brett spektrum av religiösa inriktningar. Denna sekulära linje företrädd av kongresspartiet har emellertid på senare tid utmanats på allvar av hindunationalistiska krafter som vill upprätta en hinduisk nationalstat, vilket inte kan ske utan blodsspillan i ett så multikulturellt land, eller rättare sagt subkontinent, som Indien.
Indien är alltså också muslimernas Indien, de kristnas Indien, sikhernas Indien, buddhisternas Indien, jainernas, bahai-anhängarnas Indien osv. Man måste komma ihåg att minoriteter i Indien i absoluta tal är stora; det finns t.ex. nästan tre gånger så många kristna i Indien som det finns invånare i Sverige. Detta är något som inte framkommer i den vanliga introduktionsboken i hinduismen (eller kristendomen för den delen heller) som fokuserar på en religion, eller i en översiktsbok som tar upp en rad av oftast ickekristna religioner var för sig (världsreligionerna). Fast genom att resa till Indien så drabbar detta faktum, tillsammans med många andra erfarenheter och insikter, den religionsvetenskapligt intresserade resenären med kraft. Inte bara framstår Indien då, och i synnerhet en kosmopolitisk stad som New Delhi, i likhet med Mahabharata som ett helt kosmos i sig självt i vilket allting ingår, en sann encyklopedisk upplevelse. Denna brokiga i det närmaste kalejdoskopiska bild, i kombination med den påfallande bristen på framträdande historisk hinduisk monumentalarkitektur, frammanar en reflektion över hinduismens ställning i just Indien. Det är förvisso ingen brist på hinduiska tempel, vilka finns i en till synes okontrollerbar mångfald av storlekar och inriktningar; de verkar för det mesta ha vuxit fram genom en organisk, oorganiserad process, likt det virrvarr av elledningar i gamla stan i Delhi som mer liknar slingrande luftrötter än rätlinjiga svenska kuloledningar.
Till exempel så finns det inget historiskt hinduiskt monument i Delhi som kan mäta sig med Humayuns gravkomplex, den andre mogulhärskaren (1508–1556). Det berömda Taj Mahal i Agra (1632–1647) är ett senare bygge i samma stil. Men vad beror detta på? Har inte hinduerna själva haft energi och kraft att skulptera sina religiösa föreställningar och politiska maktanspråk i sten? För att kunna besvara denna fråga måste vi vända oss till historien och kanske till vissas förvåning så har det i den indiska subkontinentens historia endast funnits ett enda riktigt hinduiskt imperium, nämligen Guptaimperiet (320–540 e.v.t.). Det var under denna tid det vi nu kallar för hinduismen tog definitiv form med sina tempel, gudar och myter. Om vi går bakåt i tiden så var Induskulturen (2500–1700 f.v.t.) troligen dravidisk och därmed inte vedisk vilket betecknar det äldsta stadiet av språket sanskrit, vilket talades av de stammar som trängde in på subkontinenten under början av det andra årtusendet före vår tideräkning. Den vediska perioden (1500-500 f.v.t.) utmärkte sig för ett starkt fokus på eldsoffer och i början hade man ingen föreställning om karma eller reinkarnation eller andra centrala hinduiska idéer; man hade heller inga tempel eller gudabilder utan satte upp sina eldsaltare ute i det fria, vilket inte var så konstigt då man var halvnomader; det är inte speciellt praktiskt att bära med sig ett tempel av sten. Det var mot slutet av denna period då man övergav den nomadiska livsstilen och började bygga städer som tankar på karma, reinkarnation och befrielse från återfödelsernas kretslopp växte fram, kanske som en reaktion just mot urbaniseringen, och med dessa nya idéer uppstod buddhismen och jainismen som egna religioner. Mauryaimperiet (321–185 f.v.t) växte fram efter Alexander den store 327 f.v.t. hade nått fram till Sydasien och vänt och var därför inriktat först mot jainismen genom härskaren Candragupta, men framförallt mot buddhismen genom den legendariske kejsaren Ashoka som har lämnat efter sig fascinerande inskriptioner (edikt) på klippor och pelare runtom hela sitt stora rike; dessa var författade på en mängd olika språk bl.a. grekiska och arameiska. Denna det första imperiet i Indiens historia som omfattade nästan hela subkontinenten var alltså buddhistiskt och skickade ut buddhistiska missionärer både söderut till Sri Lanka, norrut till Centralasien och västerut till de hellenistiska rikena. Det kan tilläggas att Ashokas buddhism inte var inriktad i första hand på befrielse utan syftade till ett etiskt högstående liv med ickevåldsprincipen i högsätet. Det var en buddha dharma för ett harmoniskt imperium och inte för religiösa ekvilibrister.
Efter det hinduiska Guptaimperiets guldålder på 300talet till 500talet e.v.t. dröjde det ca 1000 år tills nästa stora imperium på indisk mark växte fram, nämligen det muslimska mogulimperiet (1526–1761) vilket har efterlämnat sådana världsunika monument som Taj Mahal. Muslimerna som hade börjat härja i Indien redan på 600 och 700talen efterträddes på 1700talet av Britterna som gjorde Indien till en del av sitt imperium år 1858. När Indien blev självständigt 1947 så hade man alltså inte haft en central hinduisk kontroll över subkontinenten på 1500 år, inte undra på att man inte finner så många monumentala hinduiska byggnadsverk i norra Indien. Det är till och med så att en av de mest inflammerade politiska frågorna rör moskéer som har blivit byggda över hinduiska tempel, vilket ledde fram till den våldsamma stormningen och rivningen av moskén Babri Masjid i Ayodhya 1992 som sades ha blivit byggd över guden Ramas födelseplats.
Akshardham
Men perioden efter 1947 då? Borde inte en nyvaknad hinduisk självkänsla ha lett till spektakulära tempelbyggen? Jo, det finns sådana projekt vilka utmärker sig på olika sätt gentemot de gamla stora som små templen. Det är faktiskt så att världens största hindutempel Akshardham byggdes färdig år 2005 i New Delhi, vars position visserligen bestrids av två sydindiska tempel, men har bekräftats av Guinness rekordbok. Under vår resa till Indien 2007-2008 så var vi några stycken som åkte ut till Akshardham för att ta oss en titt på detta enorma tempelkomplex vilket visade sig vara så mycket mer än ’bara’ ett tempel. Vad jag skall göra på de återstående sidorna i denna essä är att lyfta fram några drag hos Akshardham som kan ge oss en förståelse för den moderna hinduismen och göra det tydligt varför detta inte är Sverige. För hur skulle ni reagera om ni kom in i Uppsala domkyrka och korset i högkoret var utbytt mot en gyllene fyrametersstaty av Luther och vid ett sidoaltare fanns det en högteknologisk Jesusrobot som med några apostlarobotar iscensatte sista nattvarden gång på gång, och vid utgången kunde man stiga i en liten båt och åka på en andlig rundtur som visade scener med vaxskulpturer i naturlig storlek som åskådliggjorde Sveriges fantastiska historia? Även ateistiska svenskar har ofta en inbyggd kitschallergi (om vi bortser från melodifestivalen) och skulle troligen reagera med avståndstagande inför något sådant, för att inte tala om riksantikvarieämbetet, men en sådan rädsla för starka färger och smaker, blandning av högt lågt är för en svensk märkligt frånvarande i Indien. Om den svenska minimalismen och bonderomantiska kärvheten beror på klimatet, Calvin eller jantelagen lämnar jag till läsaren att avgöra.
Då vi hade begränsad tid till vårt förfogande så joggade jag (utan skor) igenom hela det stora tempelkomplexet och försökte se så mycket som möjligt vilket kanske inte lämpade sig så väl för en andaktsfull och stilla kontemplation av byggnadsverk, statyer och visdomsord; jag ser därför fram emot att återkomma 2009 för ett uppföljande besök och lägger fram den följande betraktelsen mer som en förberedelse för detta rendez-vous och en uppmaning till de som kommer att resa till New Delhi att ta en autorickshaw dit (eller kanske en Tata Nano) och för de som inte har vägarna förbi att åtminstone surfa till templets hemsida (http://www.akshardham.com/).
------------------------
Tisdag eftermiddag
Vår avfärd från Delhi sammanföll olyckligtvis, eller kanske på grund av en välmenande gudomlig slump, med en sikhisk högtid när någon av deras gurus firades med buller och bång; det fanns olika meningar om vem festföremålet var bland dem som tillfrågades. Om gatorna i Delhi vanligtvis karakteriseras av en för en svensk fullständigt overkligt kaotisk trafik, t.ex. så fungerar trafikljusen bara ibland, så var det nu sju gånger värre. Och festivaltåget som utgjordes av lastbil efter lastbil med skrikande högtalare och megafoner; osynkroniserade blåsorkestrar och vansinnigt trummande turbanförsedda män, godisutdelare och tusentals av festglada människor strömmande i en aldrig sinande ström förbi just vårt hotell, det icke så lyxiga De Holiday Inn. Ingen taxi kunde ta sig fram och vi funderade på hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen i tid, då en i hotellpersonalen öppnade en bakdörr och vi kunde slinka ut med alla våra tunga resväskor genom en nästan tom gränd till taxibilarna som väntade på en sidogata.
Vi kom på tåget i god tid bara för att upptäcka att vår mellanhand, vår man i Delhi, inte hade bokat sovplatser åt alla. Detta påpekades för konduktören som sa att han inte kunde göra något och såg mellan fingrarna att vi var fler än vad vi hade biljetter för. Några fick dela brits medan andra fick sova på golvet.
Hinduismens största tempel
Indien: ett hinduiskt land?
Efter att genomgått en kurs på universitetet med ett namn som ’Världsreligionerna’ eller någon annan liknande introduktion till ’de andra’ religionerna, dvs. de icke-kristna, så kan det hända att en student tänker sig att hinduismen har haft, eller har, en liknande ställning som den vilken Svenska kyrkan åtnjutit i Sverige eller katolicismen i Italien. Visserligen har den genomsnittlige studenten redan med förvåning gränsande till förtvivlan under den nämnda kursens gång (med speciell intensitet tiden närmast tentan) försökt koka ner hinduismen till en koncis formel, en hinduernas trosbekännelse, och med största sannolikhet misslyckats. Men detta är inte helt den färske studentens fel eftersom den pluralitet som Indien utgör inte på ett enkelt sätt förmedlas med hjälp av en introduktionsbok, som oftast heter just Hinduismen och som onekligen på ett korrekt sätt redogör för hinduismens historia, de viktigaste gudarna, lite hinduisk filosofi, centrala ritualer och samhällslära. Problemet är att Indien inte är hinduismens land i det avseende som en sådan bok ger intryck av, även om hinduerna utgör majoriteten av befolkningen (ca 75 %) − fast denna siffra är högre än vad som skulle vara fallet om inte Indien delats 1947 och muslimerna fått sin egen stat, Pakistan, vilken senare (1971) blev till två: Pakistan och Bangladesh. Den del av Indien som fick namnet Indien blev nämligen inte en hinduisk nationalstat utan valde att konstituera sig som en sekulär stat med en långtgående tolerans för ett brett spektrum av religiösa inriktningar. Denna sekulära linje företrädd av kongresspartiet har emellertid på senare tid utmanats på allvar av hindunationalistiska krafter som vill upprätta en hinduisk nationalstat, vilket inte kan ske utan blodsspillan i ett så multikulturellt land, eller rättare sagt subkontinent, som Indien.
Indien är alltså också muslimernas Indien, de kristnas Indien, sikhernas Indien, buddhisternas Indien, jainernas, bahai-anhängarnas Indien osv. Man måste komma ihåg att minoriteter i Indien i absoluta tal är stora; det finns t.ex. nästan tre gånger så många kristna i Indien som det finns invånare i Sverige. Detta är något som inte framkommer i den vanliga introduktionsboken i hinduismen (eller kristendomen för den delen heller) som fokuserar på en religion, eller i en översiktsbok som tar upp en rad av oftast ickekristna religioner var för sig (världsreligionerna). Fast genom att resa till Indien så drabbar detta faktum, tillsammans med många andra erfarenheter och insikter, den religionsvetenskapligt intresserade resenären med kraft. Inte bara framstår Indien då, och i synnerhet en kosmopolitisk stad som New Delhi, i likhet med Mahabharata som ett helt kosmos i sig självt i vilket allting ingår, en sann encyklopedisk upplevelse. Denna brokiga i det närmaste kalejdoskopiska bild, i kombination med den påfallande bristen på framträdande historisk hinduisk monumentalarkitektur, frammanar en reflektion över hinduismens ställning i just Indien. Det är förvisso ingen brist på hinduiska tempel, vilka finns i en till synes okontrollerbar mångfald av storlekar och inriktningar; de verkar för det mesta ha vuxit fram genom en organisk, oorganiserad process, likt det virrvarr av elledningar i gamla stan i Delhi som mer liknar slingrande luftrötter än rätlinjiga svenska kuloledningar.
Till exempel så finns det inget historiskt hinduiskt monument i Delhi som kan mäta sig med Humayuns gravkomplex, den andre mogulhärskaren (1508–1556). Det berömda Taj Mahal i Agra (1632–1647) är ett senare bygge i samma stil. Men vad beror detta på? Har inte hinduerna själva haft energi och kraft att skulptera sina religiösa föreställningar och politiska maktanspråk i sten? För att kunna besvara denna fråga måste vi vända oss till historien och kanske till vissas förvåning så har det i den indiska subkontinentens historia endast funnits ett enda riktigt hinduiskt imperium, nämligen Guptaimperiet (320–540 e.v.t.). Det var under denna tid det vi nu kallar för hinduismen tog definitiv form med sina tempel, gudar och myter. Om vi går bakåt i tiden så var Induskulturen (2500–1700 f.v.t.) troligen dravidisk och därmed inte vedisk vilket betecknar det äldsta stadiet av språket sanskrit, vilket talades av de stammar som trängde in på subkontinenten under början av det andra årtusendet före vår tideräkning. Den vediska perioden (1500-500 f.v.t.) utmärkte sig för ett starkt fokus på eldsoffer och i början hade man ingen föreställning om karma eller reinkarnation eller andra centrala hinduiska idéer; man hade heller inga tempel eller gudabilder utan satte upp sina eldsaltare ute i det fria, vilket inte var så konstigt då man var halvnomader; det är inte speciellt praktiskt att bära med sig ett tempel av sten. Det var mot slutet av denna period då man övergav den nomadiska livsstilen och började bygga städer som tankar på karma, reinkarnation och befrielse från återfödelsernas kretslopp växte fram, kanske som en reaktion just mot urbaniseringen, och med dessa nya idéer uppstod buddhismen och jainismen som egna religioner. Mauryaimperiet (321–185 f.v.t) växte fram efter Alexander den store 327 f.v.t. hade nått fram till Sydasien och vänt och var därför inriktat först mot jainismen genom härskaren Candragupta, men framförallt mot buddhismen genom den legendariske kejsaren Ashoka som har lämnat efter sig fascinerande inskriptioner (edikt) på klippor och pelare runtom hela sitt stora rike; dessa var författade på en mängd olika språk bl.a. grekiska och arameiska. Denna det första imperiet i Indiens historia som omfattade nästan hela subkontinenten var alltså buddhistiskt och skickade ut buddhistiska missionärer både söderut till Sri Lanka, norrut till Centralasien och västerut till de hellenistiska rikena. Det kan tilläggas att Ashokas buddhism inte var inriktad i första hand på befrielse utan syftade till ett etiskt högstående liv med ickevåldsprincipen i högsätet. Det var en buddha dharma för ett harmoniskt imperium och inte för religiösa ekvilibrister.
Efter det hinduiska Guptaimperiets guldålder på 300talet till 500talet e.v.t. dröjde det ca 1000 år tills nästa stora imperium på indisk mark växte fram, nämligen det muslimska mogulimperiet (1526–1761) vilket har efterlämnat sådana världsunika monument som Taj Mahal. Muslimerna som hade börjat härja i Indien redan på 600 och 700talen efterträddes på 1700talet av Britterna som gjorde Indien till en del av sitt imperium år 1858. När Indien blev självständigt 1947 så hade man alltså inte haft en central hinduisk kontroll över subkontinenten på 1500 år, inte undra på att man inte finner så många monumentala hinduiska byggnadsverk i norra Indien. Det är till och med så att en av de mest inflammerade politiska frågorna rör moskéer som har blivit byggda över hinduiska tempel, vilket ledde fram till den våldsamma stormningen och rivningen av moskén Babri Masjid i Ayodhya 1992 som sades ha blivit byggd över guden Ramas födelseplats.
Akshardham
Men perioden efter 1947 då? Borde inte en nyvaknad hinduisk självkänsla ha lett till spektakulära tempelbyggen? Jo, det finns sådana projekt vilka utmärker sig på olika sätt gentemot de gamla stora som små templen. Det är faktiskt så att världens största hindutempel Akshardham byggdes färdig år 2005 i New Delhi, vars position visserligen bestrids av två sydindiska tempel, men har bekräftats av Guinness rekordbok. Under vår resa till Indien 2007-2008 så var vi några stycken som åkte ut till Akshardham för att ta oss en titt på detta enorma tempelkomplex vilket visade sig vara så mycket mer än ’bara’ ett tempel. Vad jag skall göra på de återstående sidorna i denna essä är att lyfta fram några drag hos Akshardham som kan ge oss en förståelse för den moderna hinduismen och göra det tydligt varför detta inte är Sverige. För hur skulle ni reagera om ni kom in i Uppsala domkyrka och korset i högkoret var utbytt mot en gyllene fyrametersstaty av Luther och vid ett sidoaltare fanns det en högteknologisk Jesusrobot som med några apostlarobotar iscensatte sista nattvarden gång på gång, och vid utgången kunde man stiga i en liten båt och åka på en andlig rundtur som visade scener med vaxskulpturer i naturlig storlek som åskådliggjorde Sveriges fantastiska historia? Även ateistiska svenskar har ofta en inbyggd kitschallergi (om vi bortser från melodifestivalen) och skulle troligen reagera med avståndstagande inför något sådant, för att inte tala om riksantikvarieämbetet, men en sådan rädsla för starka färger och smaker, blandning av högt lågt är för en svensk märkligt frånvarande i Indien. Om den svenska minimalismen och bonderomantiska kärvheten beror på klimatet, Calvin eller jantelagen lämnar jag till läsaren att avgöra.
Då vi hade begränsad tid till vårt förfogande så joggade jag (utan skor) igenom hela det stora tempelkomplexet och försökte se så mycket som möjligt vilket kanske inte lämpade sig så väl för en andaktsfull och stilla kontemplation av byggnadsverk, statyer och visdomsord; jag ser därför fram emot att återkomma 2009 för ett uppföljande besök och lägger fram den följande betraktelsen mer som en förberedelse för detta rendez-vous och en uppmaning till de som kommer att resa till New Delhi att ta en autorickshaw dit (eller kanske en Tata Nano) och för de som inte har vägarna förbi att åtminstone surfa till templets hemsida (http://www.akshardham.com/).
------------------------
Tisdag eftermiddag
Vår avfärd från Delhi sammanföll olyckligtvis, eller kanske på grund av en välmenande gudomlig slump, med en sikhisk högtid när någon av deras gurus firades med buller och bång; det fanns olika meningar om vem festföremålet var bland dem som tillfrågades. Om gatorna i Delhi vanligtvis karakteriseras av en för en svensk fullständigt overkligt kaotisk trafik, t.ex. så fungerar trafikljusen bara ibland, så var det nu sju gånger värre. Och festivaltåget som utgjordes av lastbil efter lastbil med skrikande högtalare och megafoner; osynkroniserade blåsorkestrar och vansinnigt trummande turbanförsedda män, godisutdelare och tusentals av festglada människor strömmande i en aldrig sinande ström förbi just vårt hotell, det icke så lyxiga De Holiday Inn. Ingen taxi kunde ta sig fram och vi funderade på hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen i tid, då en i hotellpersonalen öppnade en bakdörr och vi kunde slinka ut med alla våra tunga resväskor genom en nästan tom gränd till taxibilarna som väntade på en sidogata.
Vi kom på tåget i god tid bara för att upptäcka att vår mellanhand, vår man i Delhi, inte hade bokat sovplatser åt alla. Detta påpekades för konduktören som sa att han inte kunde göra något och såg mellan fingrarna att vi var fler än vad vi hade biljetter för. Några fick dela brits medan andra fick sova på golvet.
Måndag i New Delhi
Nu är vi i Varanasi och jag kan använda min egen dator, dvs skriva på svenska och faktiskt lägga upp bilder.
Måndag förmiddag i Delhi var fri tid och jag samt tre studenter passade på att göra en kort tour genom den indiska kristenheten. Vi började med att besöka den katolska katedralen, The Sacred Heart Cathedral som firar sitt 50års-jubileum bl.a. genom att smycka hela kyrkan utvändigt med julpynt. När vi gick in i kyrkan som är byggd enligt en klassisk basilikamodell var det eukaristisk tillbedjan.
Efter detta gick vi vidare till den syriskortodoxa kyrkolokalen som var öppen även om det inte pågick någon verksamhet. Denna byggdes på 1970talet men såg invändigt mest ut som en föredetta teater som hade gjorts om något för att passa den ortodoxa liturgins krav.
Som slutkläm gick vi in i ett hus som hade en skylt med North American Pentecostal Church, fast när vi kom in upptäckte vi att byggnaden mest innehöll nämnda kyrkas kontor. Det fanns dock en samlingslokal i källaren och den ledande pastorn tog emot oss mycket gästfritt; serverade chai och berättade om den pentekostala missionen i norra Indien, bl.a om församlingsplantering och religionsförföljelser.
På eftermiddagen stod en föreläsning vid South Asian Univeristy på programmet som tog upp Indiens ekonomi dess starka och svaga sidor med ett framtidsscenario som var i huvudsak positivt. På plussidan framhölls Indiens starka ekonomiska tillväxt, på minussidan fattigdom, kvinnors situation på landsbygden och korruption.
Måndag förmiddag i Delhi var fri tid och jag samt tre studenter passade på att göra en kort tour genom den indiska kristenheten. Vi började med att besöka den katolska katedralen, The Sacred Heart Cathedral som firar sitt 50års-jubileum bl.a. genom att smycka hela kyrkan utvändigt med julpynt. När vi gick in i kyrkan som är byggd enligt en klassisk basilikamodell var det eukaristisk tillbedjan.
Efter detta gick vi vidare till den syriskortodoxa kyrkolokalen som var öppen även om det inte pågick någon verksamhet. Denna byggdes på 1970talet men såg invändigt mest ut som en föredetta teater som hade gjorts om något för att passa den ortodoxa liturgins krav.
Som slutkläm gick vi in i ett hus som hade en skylt med North American Pentecostal Church, fast när vi kom in upptäckte vi att byggnaden mest innehöll nämnda kyrkas kontor. Det fanns dock en samlingslokal i källaren och den ledande pastorn tog emot oss mycket gästfritt; serverade chai och berättade om den pentekostala missionen i norra Indien, bl.a om församlingsplantering och religionsförföljelser.
På eftermiddagen stod en föreläsning vid South Asian Univeristy på programmet som tog upp Indiens ekonomi dess starka och svaga sidor med ett framtidsscenario som var i huvudsak positivt. På plussidan framhölls Indiens starka ekonomiska tillväxt, på minussidan fattigdom, kvinnors situation på landsbygden och korruption.
Söndag i Old Delhi
NÅGRA OBSERVATIONER I RETROSPEKT
av Åke Sander, Pilgrim 3
Nu har det gått några dagar sedan våra första intryck av Delhi, men ”livet i Indien” har gjort det svårt att samtidigt ha tid och möjlighet (tillgänglig uppkoppling) att vara på nätet. Nu är det första kvällen i Shivas allra heligaste stad Varanasi, eller i dess ”religiösa namn”, Kasi. Vi har efter viss möda och besvär fått alla installerade på hotellet, fått mat i magen och fått kontakt med morgondagens föreläsare RanaJi Singh. En del av den kvinnliga delen av gruppen har även lyckats köpa några silkeschalar. Klockan är i skrivande stund 20.30 men majoriteten av gruppen sover redan sött, mätta på intryck. Några beskrivningar av dessa får ni säkert läsa här vad det lider.
Nu tillbaka till Delhi i söndags och en liten reflektion över en viss typ av religiös förändring vi mötte då. På programmet den dagen stod besök i Jama Masjid, Indiens största moské, Sisganj Gurdvara (sikhtempel), en gurdvara byggd där – om jag minns rätt – deras nionde Guru blev av med huvudet med hjälp av ett muslimskt svärd, ett besök i Lal Manidir, ett ”folkligt” Shivatempel och ett besök på Röda Fortet. De tre senaste var ungefär som de alltid har varit, men i Jama Masjid hade det skett förändringar sidan förra hösten då jag senast var där. När vi hade kämpat oss fram genom folkmassorna i bazarområdet framför moskén och kommit upp för trapporna möttes vi av några bestämda herrar som ville ha vill ha 200 rupier i inträde. Och inte nog med det, alla kvinnor var nu tvungna att ikläda sig en färggrann ”städrock” ( för att få komma in. Dessutom ville de ha ytterligare 100 rupier om man ville gå upp i en av minareterna för att få ett fågelperspektiv över Old och delar av New Delhi. Frågan är vad som är skäl eller orsaker till dessa förändringar. Är det en ren kapitalistisk insikt om att man kan pungslå besökare på pengar, alltså pengabegär och girighet, eller är det någon form av utslag av tilltagande islamisering/fundamentalistisering, eller någon form av kombination av dessa? (Då Daniel hela tiden tjatar om att jag skriver alldeles för långt för blogg-formatet, att jag kanske är för gammal för att fatta hur man bloggar, etc., får jag göra analysen kort nu och fortsätta någon annan gång då han inte är med.) Det finns, berättade någon på min fråga, två sätt att ta ut avgifter till offentliga monument i Delhi: det ena är med turistmyndigheternas godkännande, alltså inom ramen för den s.k. vita ekonomiska sektorn, det andra är att göra det ändå, inom den svarta ekonomiska sektorn. I det första fallet går pengarna till underhåll, etc. av monumentet i fråga, och måste betraktas som behjärtansvärt, i det andra går det till imamens (eller någon annans) ”privata fond”, och är antagligen mindre behjärtansvärt. Lite rundfrågning bland Indier som borde känna till om detta ger vid handen att andra alternativet nog är det mest troliga. Men den åsikten kan å andra sidan vara uttryck för någon form av muslimskepcis, vilket inte är helt ovanligt bland Indier. Relationerna mellan islam och hinduism, speciellt i dess ”hindutvavarianter” har aldrig varit speciellt goda och har blivit sämre efter terrordåden i Mumbay (Bombay) i januari 2008. Men det är en annan historia. I så fall stöder detta penningbegärsmotivet. Hur passar ”städrockarna” in i detta motiv då? Att ytterligare täcka det s.k. täcka könet för inträde i en moské verkar kanske vid första anblicken snarare stödja det andra skälet – ökande islamisering. Men å andra sidan är det inte oförenligt med det första heller. Skall man ta betalt för något blir det kanske lättare om man ger något tillbaka- t ex gratis lån av en färggrann städrock som gör besöket till en mer oförglömlig händelse än denna förutan. Det finns, som ni säkert kan se, ytterligare ett antal analysvarianter, men då detta redan enligt Daniel är för långt som blogginlägg får det anstå.
****
Runt mosken ligger gamla stans bazaarer och i dessa vandrade vi runt tills vi möttes mitt emot Central Baptist Church och gick gemensamt in i en ny sikhisk gurdwara. I dessa föreskrivs huvudbonad som kan ses nedan.
Nedan - De tre lärarna: Clemens, Åke och Daniel
söndag 22 november 2009
Bangla Sahib
We concluded the day with a dinner on the rooftop of the hotel. There were impressive fireworks at a distance but nobody could tell us why (later we realised that this was an auspicious period for weddings, so each evening was a feast, and we got used to fireworks).
Unfortunately we cannot at present write in Swedish nor post pictures. Hopefully this will change.
Arrival in Delhi: Saturday the 21st of November
After a stop in Helsinki we flew during the night to Delhi. A pre booked bus took us to the Hotel De Holiday Inn in Pahar Ganj near New Delhi Station. Not so fashionable as it sounds though as it is not THE Holiday Inn but DE Holiday Inn.
After a short refreshing hour at our rooms we plunged into the dynamic life of Delhi.
First to Palika Bazaar and the state emporium for those who wanted to buy something, then with autoriksha to Birla Mandir: the Lakshmi Narayan temple. It was built in 1938 based on Gandhi's principle of a temple for everybody, even the harijans (low caste, Dalits). It thus fitting that Lakshmi, the goddess of prosperity, is worshipped in the temple.
After a short refreshing hour at our rooms we plunged into the dynamic life of Delhi.
First to Palika Bazaar and the state emporium for those who wanted to buy something, then with autoriksha to Birla Mandir: the Lakshmi Narayan temple. It was built in 1938 based on Gandhi's principle of a temple for everybody, even the harijans (low caste, Dalits). It thus fitting that Lakshmi, the goddess of prosperity, is worshipped in the temple.
onsdag 18 november 2009
Nära nu
Det var nära att gruppen med lärare och studenter från LIR (institutionen för litteratur, idéhistoria och religion) som skall till Indien på fredag hade blivit strandade redan på startbanan genom Finn Airs strejk; jag såg för mitt inre öga hur vi blev omdirigerade till Aeroflot med mellanlandning i Kazakhstan. Men till vår lättnad så är strejken över och den sista planeringen kan fortskrida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)