Hinduismens största tempel
Indien: ett hinduiskt land?
Efter att genomgått en kurs på universitetet med ett namn som ’Världsreligionerna’ eller någon annan liknande introduktion till ’de andra’ religionerna, dvs. de icke-kristna, så kan det hända att en student tänker sig att hinduismen har haft, eller har, en liknande ställning som den vilken Svenska kyrkan åtnjutit i Sverige eller katolicismen i Italien. Visserligen har den genomsnittlige studenten redan med förvåning gränsande till förtvivlan under den nämnda kursens gång (med speciell intensitet tiden närmast tentan) försökt koka ner hinduismen till en koncis formel, en hinduernas trosbekännelse, och med största sannolikhet misslyckats. Men detta är inte helt den färske studentens fel eftersom den pluralitet som Indien utgör inte på ett enkelt sätt förmedlas med hjälp av en introduktionsbok, som oftast heter just Hinduismen och som onekligen på ett korrekt sätt redogör för hinduismens historia, de viktigaste gudarna, lite hinduisk filosofi, centrala ritualer och samhällslära. Problemet är att Indien inte är hinduismens land i det avseende som en sådan bok ger intryck av, även om hinduerna utgör majoriteten av befolkningen (ca 75 %) − fast denna siffra är högre än vad som skulle vara fallet om inte Indien delats 1947 och muslimerna fått sin egen stat, Pakistan, vilken senare (1971) blev till två: Pakistan och Bangladesh. Den del av Indien som fick namnet Indien blev nämligen inte en hinduisk nationalstat utan valde att konstituera sig som en sekulär stat med en långtgående tolerans för ett brett spektrum av religiösa inriktningar. Denna sekulära linje företrädd av kongresspartiet har emellertid på senare tid utmanats på allvar av hindunationalistiska krafter som vill upprätta en hinduisk nationalstat, vilket inte kan ske utan blodsspillan i ett så multikulturellt land, eller rättare sagt subkontinent, som Indien.
Indien är alltså också muslimernas Indien, de kristnas Indien, sikhernas Indien, buddhisternas Indien, jainernas, bahai-anhängarnas Indien osv. Man måste komma ihåg att minoriteter i Indien i absoluta tal är stora; det finns t.ex. nästan tre gånger så många kristna i Indien som det finns invånare i Sverige. Detta är något som inte framkommer i den vanliga introduktionsboken i hinduismen (eller kristendomen för den delen heller) som fokuserar på en religion, eller i en översiktsbok som tar upp en rad av oftast ickekristna religioner var för sig (världsreligionerna). Fast genom att resa till Indien så drabbar detta faktum, tillsammans med många andra erfarenheter och insikter, den religionsvetenskapligt intresserade resenären med kraft. Inte bara framstår Indien då, och i synnerhet en kosmopolitisk stad som New Delhi, i likhet med Mahabharata som ett helt kosmos i sig självt i vilket allting ingår, en sann encyklopedisk upplevelse. Denna brokiga i det närmaste kalejdoskopiska bild, i kombination med den påfallande bristen på framträdande historisk hinduisk monumentalarkitektur, frammanar en reflektion över hinduismens ställning i just Indien. Det är förvisso ingen brist på hinduiska tempel, vilka finns i en till synes okontrollerbar mångfald av storlekar och inriktningar; de verkar för det mesta ha vuxit fram genom en organisk, oorganiserad process, likt det virrvarr av elledningar i gamla stan i Delhi som mer liknar slingrande luftrötter än rätlinjiga svenska kuloledningar.
Till exempel så finns det inget historiskt hinduiskt monument i Delhi som kan mäta sig med Humayuns gravkomplex, den andre mogulhärskaren (1508–1556). Det berömda Taj Mahal i Agra (1632–1647) är ett senare bygge i samma stil. Men vad beror detta på? Har inte hinduerna själva haft energi och kraft att skulptera sina religiösa föreställningar och politiska maktanspråk i sten? För att kunna besvara denna fråga måste vi vända oss till historien och kanske till vissas förvåning så har det i den indiska subkontinentens historia endast funnits ett enda riktigt hinduiskt imperium, nämligen Guptaimperiet (320–540 e.v.t.). Det var under denna tid det vi nu kallar för hinduismen tog definitiv form med sina tempel, gudar och myter. Om vi går bakåt i tiden så var Induskulturen (2500–1700 f.v.t.) troligen dravidisk och därmed inte vedisk vilket betecknar det äldsta stadiet av språket sanskrit, vilket talades av de stammar som trängde in på subkontinenten under början av det andra årtusendet före vår tideräkning. Den vediska perioden (1500-500 f.v.t.) utmärkte sig för ett starkt fokus på eldsoffer och i början hade man ingen föreställning om karma eller reinkarnation eller andra centrala hinduiska idéer; man hade heller inga tempel eller gudabilder utan satte upp sina eldsaltare ute i det fria, vilket inte var så konstigt då man var halvnomader; det är inte speciellt praktiskt att bära med sig ett tempel av sten. Det var mot slutet av denna period då man övergav den nomadiska livsstilen och började bygga städer som tankar på karma, reinkarnation och befrielse från återfödelsernas kretslopp växte fram, kanske som en reaktion just mot urbaniseringen, och med dessa nya idéer uppstod buddhismen och jainismen som egna religioner. Mauryaimperiet (321–185 f.v.t) växte fram efter Alexander den store 327 f.v.t. hade nått fram till Sydasien och vänt och var därför inriktat först mot jainismen genom härskaren Candragupta, men framförallt mot buddhismen genom den legendariske kejsaren Ashoka som har lämnat efter sig fascinerande inskriptioner (edikt) på klippor och pelare runtom hela sitt stora rike; dessa var författade på en mängd olika språk bl.a. grekiska och arameiska. Denna det första imperiet i Indiens historia som omfattade nästan hela subkontinenten var alltså buddhistiskt och skickade ut buddhistiska missionärer både söderut till Sri Lanka, norrut till Centralasien och västerut till de hellenistiska rikena. Det kan tilläggas att Ashokas buddhism inte var inriktad i första hand på befrielse utan syftade till ett etiskt högstående liv med ickevåldsprincipen i högsätet. Det var en buddha dharma för ett harmoniskt imperium och inte för religiösa ekvilibrister.
Efter det hinduiska Guptaimperiets guldålder på 300talet till 500talet e.v.t. dröjde det ca 1000 år tills nästa stora imperium på indisk mark växte fram, nämligen det muslimska mogulimperiet (1526–1761) vilket har efterlämnat sådana världsunika monument som Taj Mahal. Muslimerna som hade börjat härja i Indien redan på 600 och 700talen efterträddes på 1700talet av Britterna som gjorde Indien till en del av sitt imperium år 1858. När Indien blev självständigt 1947 så hade man alltså inte haft en central hinduisk kontroll över subkontinenten på 1500 år, inte undra på att man inte finner så många monumentala hinduiska byggnadsverk i norra Indien. Det är till och med så att en av de mest inflammerade politiska frågorna rör moskéer som har blivit byggda över hinduiska tempel, vilket ledde fram till den våldsamma stormningen och rivningen av moskén Babri Masjid i Ayodhya 1992 som sades ha blivit byggd över guden Ramas födelseplats.
Akshardham
Men perioden efter 1947 då? Borde inte en nyvaknad hinduisk självkänsla ha lett till spektakulära tempelbyggen? Jo, det finns sådana projekt vilka utmärker sig på olika sätt gentemot de gamla stora som små templen. Det är faktiskt så att världens största hindutempel Akshardham byggdes färdig år 2005 i New Delhi, vars position visserligen bestrids av två sydindiska tempel, men har bekräftats av Guinness rekordbok. Under vår resa till Indien 2007-2008 så var vi några stycken som åkte ut till Akshardham för att ta oss en titt på detta enorma tempelkomplex vilket visade sig vara så mycket mer än ’bara’ ett tempel. Vad jag skall göra på de återstående sidorna i denna essä är att lyfta fram några drag hos Akshardham som kan ge oss en förståelse för den moderna hinduismen och göra det tydligt varför detta inte är Sverige. För hur skulle ni reagera om ni kom in i Uppsala domkyrka och korset i högkoret var utbytt mot en gyllene fyrametersstaty av Luther och vid ett sidoaltare fanns det en högteknologisk Jesusrobot som med några apostlarobotar iscensatte sista nattvarden gång på gång, och vid utgången kunde man stiga i en liten båt och åka på en andlig rundtur som visade scener med vaxskulpturer i naturlig storlek som åskådliggjorde Sveriges fantastiska historia? Även ateistiska svenskar har ofta en inbyggd kitschallergi (om vi bortser från melodifestivalen) och skulle troligen reagera med avståndstagande inför något sådant, för att inte tala om riksantikvarieämbetet, men en sådan rädsla för starka färger och smaker, blandning av högt lågt är för en svensk märkligt frånvarande i Indien. Om den svenska minimalismen och bonderomantiska kärvheten beror på klimatet, Calvin eller jantelagen lämnar jag till läsaren att avgöra.
Då vi hade begränsad tid till vårt förfogande så joggade jag (utan skor) igenom hela det stora tempelkomplexet och försökte se så mycket som möjligt vilket kanske inte lämpade sig så väl för en andaktsfull och stilla kontemplation av byggnadsverk, statyer och visdomsord; jag ser därför fram emot att återkomma 2009 för ett uppföljande besök och lägger fram den följande betraktelsen mer som en förberedelse för detta rendez-vous och en uppmaning till de som kommer att resa till New Delhi att ta en autorickshaw dit (eller kanske en Tata Nano) och för de som inte har vägarna förbi att åtminstone surfa till templets hemsida (http://www.akshardham.com/).
------------------------
Tisdag eftermiddag
Vår avfärd från Delhi sammanföll olyckligtvis, eller kanske på grund av en välmenande gudomlig slump, med en sikhisk högtid när någon av deras gurus firades med buller och bång; det fanns olika meningar om vem festföremålet var bland dem som tillfrågades. Om gatorna i Delhi vanligtvis karakteriseras av en för en svensk fullständigt overkligt kaotisk trafik, t.ex. så fungerar trafikljusen bara ibland, så var det nu sju gånger värre. Och festivaltåget som utgjordes av lastbil efter lastbil med skrikande högtalare och megafoner; osynkroniserade blåsorkestrar och vansinnigt trummande turbanförsedda män, godisutdelare och tusentals av festglada människor strömmande i en aldrig sinande ström förbi just vårt hotell, det icke så lyxiga De Holiday Inn. Ingen taxi kunde ta sig fram och vi funderade på hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen i tid, då en i hotellpersonalen öppnade en bakdörr och vi kunde slinka ut med alla våra tunga resväskor genom en nästan tom gränd till taxibilarna som väntade på en sidogata.
Vi kom på tåget i god tid bara för att upptäcka att vår mellanhand, vår man i Delhi, inte hade bokat sovplatser åt alla. Detta påpekades för konduktören som sa att han inte kunde göra något och såg mellan fingrarna att vi var fler än vad vi hade biljetter för. Några fick dela brits medan andra fick sova på golvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar