Efter en relativt lugn tågresa (även om jag och Daniel var tvungna att sova på golvet) kom vi fram till Varanasi. Dagen hade inget upplagt schema utan ägnades åt att på mer eller mindre egen hand etablera den första kontakten med hinduernas heliga stad. Jag styrde mina steg till Open Hand; ett hus med café och hantverksförsäljning drivet av västerlänningar och mycket viktigt − försett med gratis Wifi. De har dessutom en tvättäkta expressobryggare vilket möjliggör lyxen med en välsmakande cappucino under vilkens påverkan organgeklädda heliga män, smala vita kor vilka bekymmersfritt strosar fram på gatorna och lukten av bränd koskit tonar bort. Efter denna utflykt i västernifierad indiskhet tog jag och min rumskamrat ett strövtåg längsmed ghaterna, dvs. de trappstegsförsedda badplatserna som ligger längs med Ganges. Solen hade börjat sänka sig så färgskalan var varm och mjuk vilket förstärktes genom diset som orsakas inte minst av alla öppna eldar. Vi blev tillfrågade gång på gång om ville åka båt, om vi ville köpa en grund lerkruka med ett ljus och blommor i för endast 10 rupies ”very good karma”; längs med stranden gick också en relativt strid ström av västerlänningar mer eller mindre ”indienklädda” − vissa såg ut som turister med kamera och keps, andra hade dreadlocks och lösa bomullskläder. Reklamskyltar för Coca Cola och Pizza Hut tittade ogenerat fram mellan heliga texter på sanskrit och hindi vilka var skrivna med stora bokstäver på de flagnande husfasaderna. På ett ställe var en buffelflock halvvägs nere för en av trapporna mot vattnet; längre fram satt en grupp kring en öppen eld med en treudd nerstucken i marken bredvid sig som både symbol och landmärke. Om vi hade fortsatt hade vi kommit till kremeringsghaten där en hungrig eld brinner dag och natt, men det fick vänta tills en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar