Här följer ett intryck beskrivet av en student:
"Ann-Cathrine bedriver intensiv förhandling med en försäljare på marknivå. Hans glasarmringar går i regnbågens alla kollörer och jag fotograferar scenen. Frossar i färg. Försöker undvika att stå i vägen för den eviga strömmen av människor, djur och fordon. En liten, benig hand greppar min arm:
- Please madame, see my baby.
Jag ser hennes barn. Alltför väl. Det är litet, så litet, där det hänger över kvinnans arm. Litet och smutsigt, och ögonen är skrämmande hungriga. Kvinnans ögon likaså. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)
- No, sorry, säger jag, såsom jag redan, efter två dagar i detta fattiga land, vant mig vid att säga.
- Not money, madame, säger kvinnan. - Milkpowder for baby!
(Jag är så vit. Jag är så tjock. Och min kamera är så jävla stor.)
Hjärtat krampar och jag ger upp. Tillsammans går vi till närmsta lilla matbutik. Kvinnan pekar på det största paketet, vars kostnad motsvarar tre par sandaler här (Go Nestle!). Jag köper henne ett hälften så stort paket och hon är missnöjd. Hon vill ha ris också. Jag nekar och återvänder till gatan. Ryktet har gått och där står nu tre smutsiga mammor med svältande barn och väntar på mig. Jag går hem till hotellet med sex par hungriga ögon i ryggen. Hjärtat krampar. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det tråkiga är att mjölkpulvret antagligen hamnade i hyllan igen och istället lite pengar i kvinnans ficka efter att hon betalt sin "beskyddare" som tillåter henne befinna sig på denna gata. Ofta är inte barnen ens deras egna... För att undgå detta så är det bara att bjuda på mat i ett litet stall och äta tillsammans eller i alla fall bevittna att barnet sväljer maten. Försök att föreslå att mjölkpulver köps i en affär Du utser och se vad som händer... Mvh Helena Hårder, Haga, Gbg
SvaraRadera