Indiens tredje kön – vårt möte med hijras

Här följer en redogörelse från tre studenter om deras fältarbete under indienresan:

"Transvestiter, intersexuella, vulgära underhållare, välsignare, kastrerade män i kvinnokläder, homosexuella, marginaliserade whiskey-drickande gurus och älskade adoptivmödrar. Allt detta kan rymmas inom begreppet och identiteten hijra.



Vi kom till Varanasi med föreställningen att hijras var en grupp för människor med avvikande sexualitet och obestämbar könstillhörighet. Vi trodde att hijras var föraktade, diskriminerade, fattiga och utsatta, samtidigt som de fyllde en viktig religiös funktion. Vi hade också uppfattningen att rituell kastrering var vanligt förekommande, som ett asketens offer av sin sexualitet till gudinnan. Under resans gång har vi fått vissa av dessa föreställningar bekräftade, annat har vi omvärderat. Den rituella operationen verkar inte vara så utbredd som vi trodde och hijras funktion i samhället grundar sig inte främst på helig status.
Vårt fokus i studien har varit att undersöka hur andra ser på hijras. Genom intervjuer har vi fått många olika perspektiv på dessa könsöverskridande individer. Det är tydligt att människor har en ambivalent inställning till hijras. De lever i ett eget community, till stor del avskilda från det omgivande samhället. I Indien som är präglat av kastsystemet, där uppdelning och avgränsning av människor är en del av vardagen, får hijras en egen, ohotad position och ett utrymme med delvis egna regler. Hijras försörjer sig på att uppträda för och välsigna brudpar och nyfödda barn. Ibland är de inbjudna, ibland ovälkomna. Denna roll håller dock sakta på att förändras i takt med att det föds mindre barn och bröllopen blir mer moderna. I andras ögon är hijras beteende, framför allt deras språkbruk, oanständigt och vulgärt då det är humoristiskt med sexuella undertoner. Detta tror vi kan handla om en sexuell minoritets reaktion och positionering mot det övriga samhället.

Vi har under resan fått tillfälle att träffa hijras ett antal gånger, både enskilt och i grupp. De är inte lätta att komma nära så vi är väldigt glada över att vi fått göra intervjuer och haft några fina möten. Vi har fått höra om sorgliga livsöden med prostitution och traumatiska separationer från familjen i tonåren men också en solskenshistoria där en hijra adopterat fyra fattiga barn och deras pappa.

Det finns mycket mer att säga om hijras och om våra intryck från Indien. Något vi alla känner är att vi gärna skulle komma tillbaka för en mer omfattande studie. De hijras vi har fått träffa har gjort starkt intryck på oss och vi tror att de också kommer att minnas oss ett tag framöver. Flera av dem fattade tycke för Sebastian, vilket bilderna visar."



- Lina, Sebastian och AnnCathrine

Indisk föreläsning

Igår stod en föreläsning på Banaras Hindu University på programmet med titeln "Introduction to Indian philosophy". Vis av erfarenhet visste jag att det egentligen inte garanterade att vi skulle få uppleva något som ens med en stor portion god vilja skulle kunna kategoriseras på detta sätt. Jag satte dock på mig slips och kavaj för att se lite professorlik ut och åkte motorrickshaw med studenterna ut till Department for Philosophy and Religion. Mycket riktigt, när vi kom in i föreläsningssalen så möttes vi av en smärt mustaschprydd indier i övre medelåldern med ett outgrundligt ansiktsuttryck (likgiltigt?professionellt?drömmande?letargiskt? svårt att veta). Han var uppenbarligen inte den som skulle föreläsa om indisk filosofi, utan någon annan, oklart vem för mig just då. Istället för dagens föreläsning, skulle han ta sig an morgondagens tema (dvs. denna dagens) som är kastsystemet; ett ämne som både jag och många studenter såg fram emot, men då framför allt ur ett sociologiskt perspektiv. Denna omkastning av teman och föreläsare bådade dock inte gott tänkte jag tyst, medan studenterna inte ens förstod att en sådan scenförändring hade skett.

Föreställningen inleddes genom att föreläsaren hälsade oss välkomna. Budskapet förmedlades via ett högtalarsystem som var inställt på alltför hög volym och som skrällde på ett megafonliknande sätt så att det var svårt att riktigt uppfatta vad han sa; till vilket den typiska indiskengelska accenten adderade ännu en svårighetsgrad. Efter dessa artighetsfraser vinkade han fram mig till svarta tavlan och jag fick en blomsterkrans med vilken jag skulle bekransa ett foto av universitetets grundare vilken jag inte riktigt uppfattade vem det var, men universitetet startades i ett samarbete med den teosofiska rörelsen vilket är intressant. Efter att ha visat vördnad fick jag själv en blomsterkrans kring halsen och en ung man kom in och chantade några mantras på sanskrit - vilka kunde jag inte riktigt uppfatta.

Vördnad visad, så började föreläsningen. Märkligt nog så kom första delen att handla om att teologi var den viktigaste kunskapen och den stora vikten av att be, samt religionens betydelse för samhällets moral. I och för sig intressanta tankar, men kanske inte som del av en akademisk föreläsning om indiskt kastväsende. Eller? Var det min trångsynta västerländska vetenskapssyn som spelade mig ett spratt? Efter denna teologiska första del så presenterades den traditionella uppdelningen i de fyra varnas dvs. präster, krigare, näringsidkare och tjänare, samt tanken att alla tusentals kaster uppstått genom blandning av dessa grundläggande samhällsklasser. Avslutningsvis anmärkte han att i kaliyuga (den sista och sämsta av tider) så skulle man inte födas in i kasterna utan genom förtjänst och skicklighet placeras in i dessa. En vanlig modifiering av systemet för att möta modernitetens krav. Bl.a. Gandhi stod för denna position till skillnad från företrädaren för daliterna (de längst ner i kastsystemet) Ambedkar som ville helt avskaffa systemet och som mot slutet av sitt liv tillsammans med tusentals daliter konverterade till buddhismen. På det sättet uppstod en ny typ av buddhism med honom som bodhisattva.

Efter föreläsningen som inte gav så mycket i form av intellektuell stimulans och vetenskaplig skärpa, så kom jag att se det mer som en del i ett större fältarbete där poängen var att förstå hur systemet fungerar och inte fungerar (bl.a. utbredd korruption). Så man kan säga att upplevelsen tänjde på min förståelsehorisont, min förförståelse av vad akademiskt arbete syftar till. Men är det verkligen möjligt för mig att kunna komma runt den känsla av främlingsskap som alla dessa skillnader i praxis och världsåskådning skapar och möjliggöra ett verkligt kreativt utbyte mellan de svenska och indiska akademiska världarna. Idag skall vi få den föreläsning som vi inte fick igår och om jag nu åker till BHU med ett öppet sinne, eller åtminstone med frågorna levande, och inte faller in i ett stereotypt Tintin-i-Indien-perspektiv, vilket kan vara mycket frestande att ta till: ett humoristiskt förhållningssätt till det annorlunda och kaotiska. Jag kan se framför mig kapten Haddock på en cykelrickshaw ilsken som ett bi på någon vattenbuffel eller moped ropa ut sina långa eder "Krabbsaltare, anfäkta och regera...". Eller varför inte en knipslug, moraliskt okomplicerad Tintin som löser allt och får de goda infödingarnas eviga tacksamhet, respektive djupt hat från de illasinnade: en tanke om att reformera universitetssystemet kommer onekligen in i mitt sinne. Jag skall för en eftermiddag alltså hålla igen min koloniala identitet (det svenska systemets överlägsenhet) och se vad som händer. Kan nog inte rapportera förrän jag är i Sverige igen för nu börjar äventyret ta slut och humanistens korridorer väntar på oss.

Lantbruk

Några bilder som illustrerar förhållandena för indisk lantbruk. Arbete för hand och av kvinnor.

Men vår chaufför hjälpte kvinnorna en stund med att tröska säd i en handdriven tröskmaskin av något slag.

Pilgrimstur till Mizrapur

Igår måndag var vi ute på ännu en mammuttur som varade i elva timmar. Denna gången körde våra jeepar på skumpiga vägar bland den vansinninga indiska trafiken (trafikregler är inte uppfunna här utan en organisk tuta och kör strategi är det som gäller, dvs. alla tutar mer eller mindre konstant) till Mizrapur ett samhälle vilket ligger intill några heliga kullar längs med vilka en pilgrimstur enligt vår upplyste guide Rana Singh slingrar sig i en perfekt hektagon. Punkterna i denna enligt teorin geometriska form, men som i praktiken mycket mer liknar en kostigs krumbukter, ligger små tempel med blodtörstiga gudinnor och shiva lingas. Vi befinner oss med andra ord ett steg borta från den officiella bjärta gudaplanschhinduismen och närmare en folkreligiös muntlig tradition. Vår kost när vi antingen gick eller åkte jeep mellan de heliga platserna bestod till största delen av bananer och kex inköpta av fixaren Pinku, vilket kanske gjorde att det sjätte templet fördunklades något i våra medvetanden och vi började underhålla varandra med matfantasier hämtade från det svenska jubordet av typen "Tänk dig en skinkmacka med grov senap på" "Sluta nu jag dör..." "Vet ni igår drömde jag om entrecote med vitlökssmör". Till allas vår lycka hade en förutseende student tagit med sig en burk pepparkakor från Sverige och vi delade på vägen hem denna skatt i baksätet på jeepen och pratade om snö, slädar och inlagd sill: medan återigen den galna tutande indiska trafiken omslöt oss på alla sidor.

Här kommer några höjdpunkter från turen:

1. En damm med trappor i olika etager ner till vattennivån som är i underjordisk förbindelse med Ganges. Den är centrum för en ormkult vilken har haft härskarna i Benares beskydd för några hundra år sedan.

2. Lokal mattillverkning med hjälp av något slags pistolliknande verktyg.

3. Den förskräckliga formen av Shiva: Bhairava, som måste frågas om lov ifall man skall få lov att gå pilgrimsfärden.

4. En inskription gjord med brahmiliknande skrift dvs. före Devanagari formades och därmed troligtvis  från tidigare (?) medeltid. Den fanns i det första templet.

5. Ett exorcismställe bakom ett tempel. Gudomen är en sten med ögon; dess namn har jag glömt. Precis bredvid finns oranga stenar utan ögon på. Återigen så är detta folkreligiositet som inte automatiskt kan översättas till den större sanskrittraditionen.

6. En man utklädd till apguden Hanuman välsignar professor Åke Sander.

6. Vi gick hem till en aghoriasket vilka är kända för sina kusliga ritualer och förkärlek för kremationsplatser. De kan enligt Rana indelas i vita och svarta, varav de vita är vänligare än de svarta som använder sina krafter på ett lite mer skrämmande sätt. Tur för oss, då kannibalistiska riter har tillskrivits de svarta, så var vår värd en vit aghori. Han satt lakoniskt under sin baldakin av pressingar med en glödande offereld framför sig medan studenterna satte sig runt elden. Rana tolkade på sitt utförliga sätt. Asketen pekade på sitt huvud och sa 'Brahma' och Rana översatte detta med några meningar fyllda med symboliska betydelser. Asketen som för övrigt hade kulmage och en fru samt barn, vilket var lite ovanligt för en man i hans ställning, men för dessa asketer är allt tillåtet upplyste Rana oss om då en student frågade lite försynt (om frun inte kulmagen). Sedan kom samtalet oundvikligen att handla om hans skall och skelettsamling vilken hade byggts upp enligt 'vita' etiska principer med hjälp av efterlämningar på kremeringsplatser. En skalle var dessutom delad horisontalt och fungerade som matskål.

Till denne man kommer människor framför allt för att bli botade från olika typer av lidanden och åkommor; då tron är att dessa asketer besitter starka krafter vilka kan komma vanliga människor till del. Det är helande som är i centrum med andra ord och inte frälsning.

Föreläsning med professor Dipak Malik bredvid en soptipp

I söndags hade vi en föreläsning med professor Dipak Malik från BHU. Han skulle prata om The Other Varanasi men det kom mest att handla om aktuella politiska frågor. Vi satt på taket på hans hus som i sig är en stabil skapelse av cement men som är granne med en soptipp. En lätt overklig känsla infann sig därför när vi satt där församlade kring denne trevlige och något korpulente indier iförd bomullskläder vävda och sydda av elever som utbildats i Gandhis anda. Solen gassade och vi bjöds på chai och kex medan fragment från den indiska politiska verkligheten strömmade mot oss, men om man lät blicken spela lite till vänster så bredde soptippen ut sig: en värld av plastpåsar och all sköns mer eller mindre organiskt material. Bland de meterhöga avlagringarna av mänskligt avfall gick ett antal stora grisar och någon ko och åt verkade det som allt.

6 december i Ayodhya

Blogg 6/12 2009

I går var det en viktig dag i Indiens historia: 6 december. Enligt många den svartaste dagen sedan delningen med Pakistan 1947. Enligt andra är det en dag att fira. Detta märktes tydligt överallt i staden med stor närvaro av polis, kravallpolis och militär utrustade med långa käppar, skjutvapen och tårgas. Protestdemonstrationerna måste hållas isär från dem som var ute och firade. Mången 6 december har sedan 1992 på många ställen i Indien urartat i kravaller och förstörelse.
Vad är det då man bråkar om? Orsaken är en händelse i en liten pilgrimsby ca 120 km norr om Varanasi vid namn Ayodhya. I Indien har den i århundraden varit känd som en av de stora pilgrimsorterna, utanför Indien hade inte många hört talas om den före 6 december 1992.
Enligt en gammal legend är byn guden Ramas (en inkarnation av Vishnu och huvudperson i eposet Ramayana) födelseplats. Då han lär ha badat i floden Suryu som flyter förbi byn är detta en helig badplats. Allra heligast är att bada där just 6 december. Därför har det sedan åminnes tider kommit hundratusentals pilgrimer dit just den dagen för att ta ett bad i floden.
Erövrare har en tendens att vilja ”retas” med dem de erövrat. Bl a därför uppförde Mongulerna/muslimer under ledning av en av sina ledare Babar för ca 570 år sedan en moské, Babiri moskén, där. Det var en ganska oansenlig liten moské men med stort symboliskt värde.
När det starkt högerextrema, nationalistiska och islamfientliga partiet BJP – Bharatiya Janata Party, som är den politiska grenen av det sedan mordet på Mahatma Gandhi (1948) som politisk organisation förbjudna RSS, Rashtriya Swayamsevak Sangh (enigt vissa en militant rent fascistisk organisation med Hitler och Mussolini som förebilder) – började få luft under vingarna under slutet på 1980-talet blev Babri moskén en hjärtefråga. Enligt deras historieskrivning hade Rama fötts just på den plats moskén nu låg. Men inte nog med det, enligt dem hade det stått ett Ram-temel där som minne av händelsen, vilken muslimerna hade rivit för att bygga sin moské. Enligt den ”officiella arkeologin” fanns det en tidigare byggnad där moskén stod men det fanns inga bevis för att det var ett tempel, än mindre ett Ramtempel.
Hur som helst, efter många års planering hade man inom RSS/BJP bestämt att den 6 december 1992 skulle det ske. När alla pilgrimerna började strömma till hade en task force från RSS/BJP klättrat upp på taket av moskén med hackor, släggor, spadar och andra lämpliga destruktionsinstrument. Många dylika hade också placerats ut i omgivningarna. Med hjälp av skickliga uppviglare hade man snart fått tusentals människor involverade i rivandet. Det hela var över på några timmar. All lokal polis och militär höll sig (som det verkar, på order av en hög lokal BJP-politiker). När de federala trupperna kom dig efter ett regeringsbeslut i Delhi var det bara grus kvar av moskén.
Exakt i vilken utsträckning ledande personer inom RSS/BJP, och i så fall vilka, var inblandade i planeringen och genomförandet av rivningen av Babrimoskén är oklart. Flera har pekats ut och några har åtalats men händelsen är fortfarande under politisk och juridisk utredning här i Indien. Senast förra veckan var det ”avslöjande utpekningar” av höga politiker inom BJP vid tiden för rivningen som direkt ansvariga.

Besök på Kabir Math

Diverse bilder

En av studenterna inne i Red Fort, Delhi

Soluppgång över Ganges

En student prövar yoga

"Klockan är 6.15. Det är fortfarande mörkt ute och det dröjer säkert 20 minuter mellan ljudet av en tutande moped och en plingande riksha. Varanasi slumrar. Det kommer att vara kyligt i några timmar till innan solen stigit upp för dagen och börjat värma Shivas heliga stad.

Det krävs en rejäl viljeansträngning för att lämna sängen och skynda ut i den begynnande gryningen, invirad i en ylleschal. Det känns konstigt att hasta fram på de smala gatorna, som om dagen präglas av kaos, men där lugnet nu råder. En ko lunkar fram och letar mat i sophögarna. Några män sitter och vilar i sina rikshor och de ropar förhoppningsfullt efter mig när jag passerar och erbjuder mig sina tjänster på engelska med grov indisk accent. Bara runt det lilla chaiståndet är kommersen i full gång. Doften av söt, varm mjölk, ingefära och kanel lockar mig att stanna, men jag skyndar vidare.



Väl framme vid "Hotell Ganges by the River" tar jag trapporna upp till takterassen, där jag denna morgon ska få min första yogalektion. Den lilla deltagargruppen består av mig och fyra kvinnor i övre medelåldern, som alla tränar solhälsningar och krigarpositioner hemma i väst till vardags. Vår instruktör är en senig, smal liten man, som under lektionens gång visar sig vara mycket böjbar. Det blir snart tydligt att jag är motsatsen. Men jag kämpar på så att musklerna skakar.



I slutet av lektionen sitter vi i lotusställning och andas ut och in genom varannan näsborre. Den morgonröda solen har stigit upp ur Ganga, som flyter fram nedanför oss, och morgonen är fabulöst vacker.



Jag tar en lång promenad längs med floden, där stadens invånare förbereder sig för en ny dag. Människor skrubbar sig, tvättar kläder och borstar tänderna. Strandkanten är full av färgglada textiler som ligger utbredda och torkar i solen. En lång, smal man med tovigt hår och långt grått skägg, tar trapporna ner mot vattnet. Han är klädd i lindor och har en stav i ena handen. I den andra har han en röd necessär av plast.



Jag sätter mig på ett cafe, beställer en efterlängtad kopp chai och njuter av scenariot. Jag känner mig underbart harmonisk och mjuk i hela kroppen. Stadens helighet är plotsligt så närvarande att jag nästan kan sträcka ut handen och klappa på den. Imorgon kommer jag att vakna med träningsvärk."

Panchakroshi, en pilgrimstur runt Varanasi

Just av few words this evening on the full-day pilgrimage tour we did today around the city of Varanasi. Accompanied by Rana Singh, our persistent culture-geographer we (14 students and 3 teachers plus Pinku - who has been sick) visited several temples along an old route on the western side of the city. Starting with the nice Kardameshvara temple we carefully covered both old and new shrines and cosmic centra along an imaginary circle surveyed by Rana himself. Some facts told by him (in not so few words) can certainly be disputed, others are accurate albeit complicated to comment on. 10 hours later - and with only some samozas, bananas and 2 cups of chai in our bellies - we returned to our hotel, totally exhausted, dusty and hungry as hogs. On this event more things can be said... This are just a short account on what did happen. Pictures on the Panchakroshi trail will be pubished in due time.

Until then: Good Night gods, goddesses, stars and holy men!

En apa vilar på en Shiva lingam i ett tempel. Till höger syns en liten skulptur av Nandi, Shivas tjur.

En autorikshawförares liv

Två deltagare på resan kom närmare in på livet på en autorikshawförare lite av en tillfällighet: (namnet är fingerat)

Ravi är en 25årig autorikshawförare som brukar stå utanför vårt hotell och vänta på kunder. Vi hyrde honom för en heldagsfärd kors och tvärs i Varanasi och hann bekanta oss lite med honom under dagen. Han har tre bröder och en syster. En bror försöker tjäna en slant genom att guida turister, två är hotellkockar, systern är gift. Ravi äger inte den autorickshaw han kör, fjorton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Han betalar ägarna 300 rupier om dagen; bensinen kostar honom 150 rupier per dag. En normal dagsförtjänst efter hyran och bensinen är betald ligger mellan 150-200 rupier. På den inkomsten skall han betala hyra - 2000 rupier i månaden för det lilla rum som han och hustrun delar och för moderns rum strax bredvid. En autorickshaw kostar ca. 100 000 rupier att köpa, dvs. 16 000 kr, en summa som är oöverkomlig att spara ihop med S.s inkomster. När är vi är tillbaka vid hotellet, efter vår dagsutflykt, undrar Ravi om vi vill se hans hem. Det ligger inte långt från hotellet. Han leder oss genom smala gränder förbi skabbiga hundar, lekande barn och skräpiga ödetomter och till slut låser han upp en blåmålad järngrind och visar oss in i en trång och mörk korridor. Där öppnar han dörren till det lilla fönsterlösa rummet, kanske 2,5 x 2,5 m stort. En säng tar upp det mest av utrymmet. Blåmålade väggar, hyllor längs med den ena väggen med gudabilder längs upp - Ganesha, Lakshmi, Durga... En affisch med tre tjocka kinesbarn, lite kläder, en beautybox i plast, en stickning i en burk. Vi blir bjudna på Chai. Ravis hustru värmer mjölken i en kastrull över ett spritkök på golvet. Vi får var sin kopp, varken Ravi eller hans hustru dricker. Hon ser undergiven rent av rädd ut, för oss? Tycker hon att det är pinsamt att vi kommer? Är hon rädd för sin man? Hon har en svullnad på ena sidan av ansiktet och är blå under ena ögat. Ravi ser att vi ser detta och gör en gest som skall visa att hon ramlat och slagit sig. Men den unga husturn följer sin äldre make med blicken som om hon är orolig för att inte vara till lags. Vi säger adjö och går tillbaka samma väg som vi kommit. En tik med valpar skäller argsint när vi går förbi. Vi hör ju inte hemma här.

Ramnagar och en vandring längs stranden. Måndag 30.11.

Några studenter och en lärare tog en minnesvärd rickshawtur över Ganges på en provisorisk pontonbro och besökte det gamla Maharajafortet Ramnagar i söder. Muséet (som inte är väl underhållet) visar gamla brittiska och indiska vapen, fordon, böcker etc och utsikten från fortet över floden är magnifik. Sedan gick vi i sakta mak längs stranden på andra sidan, tittade på dödskallar (som för de flesta nog var skäl nog till att INTE bada i den heliga Ganges) och strandodlingarna, och tar en liten båt över till Assi ghat. Allt som allt en givande eftermiddag, med biltutande, hazzling och dålig luft på avstånd.

Daniel

Dödskalle uppspolad på Ganges östra strand. Det kremeras ca 40 000 människor i Varanasi varje år, men alla blir inte kremerade däribland spetälska, småbarn, heliga män och gravida kvinnor. Dessa sänks i floden med stenar som sänke. Vissa flyter dock upp.

Utflykt till byn Kandwa - 1 december

Byn Kandwa ligger väster om Varanasi, precis utanför staden. Dit drog två studenter och en lärare igår för att se på landsbygden och två public schools. Skillnaden mot stadens larm och intensitet var påtaglig. Det är fattigt men ingen misär; byggnaderna är av tegel, då det finns ett tegelbruk i närheten. Himmelen är klarare än i Varanasi,  och vattenbufflar strövar runt; bevattningssystemet är rudimentärt men fungerande. De mer mörka sidorna av livet på landet kunde vi bara ana, de feodala strukturerna och skuldslaveriet. För oss var det idylliskt jämfört med stadens otroligt tillproppade trafik och ljudnivå.

Skolorna är stora tegelbyggnader med små salar där eleverna sitter på golven, eller vid små bänkar. Lärarna pratar bra engelska och nyfikenheten är självklart stor men inte påträngande som alla försäljare längs med ghaterna i staden.