Indiens tredje kön – vårt möte med hijras

Här följer en redogörelse från tre studenter om deras fältarbete under indienresan:

"Transvestiter, intersexuella, vulgära underhållare, välsignare, kastrerade män i kvinnokläder, homosexuella, marginaliserade whiskey-drickande gurus och älskade adoptivmödrar. Allt detta kan rymmas inom begreppet och identiteten hijra.



Vi kom till Varanasi med föreställningen att hijras var en grupp för människor med avvikande sexualitet och obestämbar könstillhörighet. Vi trodde att hijras var föraktade, diskriminerade, fattiga och utsatta, samtidigt som de fyllde en viktig religiös funktion. Vi hade också uppfattningen att rituell kastrering var vanligt förekommande, som ett asketens offer av sin sexualitet till gudinnan. Under resans gång har vi fått vissa av dessa föreställningar bekräftade, annat har vi omvärderat. Den rituella operationen verkar inte vara så utbredd som vi trodde och hijras funktion i samhället grundar sig inte främst på helig status.
Vårt fokus i studien har varit att undersöka hur andra ser på hijras. Genom intervjuer har vi fått många olika perspektiv på dessa könsöverskridande individer. Det är tydligt att människor har en ambivalent inställning till hijras. De lever i ett eget community, till stor del avskilda från det omgivande samhället. I Indien som är präglat av kastsystemet, där uppdelning och avgränsning av människor är en del av vardagen, får hijras en egen, ohotad position och ett utrymme med delvis egna regler. Hijras försörjer sig på att uppträda för och välsigna brudpar och nyfödda barn. Ibland är de inbjudna, ibland ovälkomna. Denna roll håller dock sakta på att förändras i takt med att det föds mindre barn och bröllopen blir mer moderna. I andras ögon är hijras beteende, framför allt deras språkbruk, oanständigt och vulgärt då det är humoristiskt med sexuella undertoner. Detta tror vi kan handla om en sexuell minoritets reaktion och positionering mot det övriga samhället.

Vi har under resan fått tillfälle att träffa hijras ett antal gånger, både enskilt och i grupp. De är inte lätta att komma nära så vi är väldigt glada över att vi fått göra intervjuer och haft några fina möten. Vi har fått höra om sorgliga livsöden med prostitution och traumatiska separationer från familjen i tonåren men också en solskenshistoria där en hijra adopterat fyra fattiga barn och deras pappa.

Det finns mycket mer att säga om hijras och om våra intryck från Indien. Något vi alla känner är att vi gärna skulle komma tillbaka för en mer omfattande studie. De hijras vi har fått träffa har gjort starkt intryck på oss och vi tror att de också kommer att minnas oss ett tag framöver. Flera av dem fattade tycke för Sebastian, vilket bilderna visar."



- Lina, Sebastian och AnnCathrine

Indisk föreläsning

Igår stod en föreläsning på Banaras Hindu University på programmet med titeln "Introduction to Indian philosophy". Vis av erfarenhet visste jag att det egentligen inte garanterade att vi skulle få uppleva något som ens med en stor portion god vilja skulle kunna kategoriseras på detta sätt. Jag satte dock på mig slips och kavaj för att se lite professorlik ut och åkte motorrickshaw med studenterna ut till Department for Philosophy and Religion. Mycket riktigt, när vi kom in i föreläsningssalen så möttes vi av en smärt mustaschprydd indier i övre medelåldern med ett outgrundligt ansiktsuttryck (likgiltigt?professionellt?drömmande?letargiskt? svårt att veta). Han var uppenbarligen inte den som skulle föreläsa om indisk filosofi, utan någon annan, oklart vem för mig just då. Istället för dagens föreläsning, skulle han ta sig an morgondagens tema (dvs. denna dagens) som är kastsystemet; ett ämne som både jag och många studenter såg fram emot, men då framför allt ur ett sociologiskt perspektiv. Denna omkastning av teman och föreläsare bådade dock inte gott tänkte jag tyst, medan studenterna inte ens förstod att en sådan scenförändring hade skett.

Föreställningen inleddes genom att föreläsaren hälsade oss välkomna. Budskapet förmedlades via ett högtalarsystem som var inställt på alltför hög volym och som skrällde på ett megafonliknande sätt så att det var svårt att riktigt uppfatta vad han sa; till vilket den typiska indiskengelska accenten adderade ännu en svårighetsgrad. Efter dessa artighetsfraser vinkade han fram mig till svarta tavlan och jag fick en blomsterkrans med vilken jag skulle bekransa ett foto av universitetets grundare vilken jag inte riktigt uppfattade vem det var, men universitetet startades i ett samarbete med den teosofiska rörelsen vilket är intressant. Efter att ha visat vördnad fick jag själv en blomsterkrans kring halsen och en ung man kom in och chantade några mantras på sanskrit - vilka kunde jag inte riktigt uppfatta.

Vördnad visad, så började föreläsningen. Märkligt nog så kom första delen att handla om att teologi var den viktigaste kunskapen och den stora vikten av att be, samt religionens betydelse för samhällets moral. I och för sig intressanta tankar, men kanske inte som del av en akademisk föreläsning om indiskt kastväsende. Eller? Var det min trångsynta västerländska vetenskapssyn som spelade mig ett spratt? Efter denna teologiska första del så presenterades den traditionella uppdelningen i de fyra varnas dvs. präster, krigare, näringsidkare och tjänare, samt tanken att alla tusentals kaster uppstått genom blandning av dessa grundläggande samhällsklasser. Avslutningsvis anmärkte han att i kaliyuga (den sista och sämsta av tider) så skulle man inte födas in i kasterna utan genom förtjänst och skicklighet placeras in i dessa. En vanlig modifiering av systemet för att möta modernitetens krav. Bl.a. Gandhi stod för denna position till skillnad från företrädaren för daliterna (de längst ner i kastsystemet) Ambedkar som ville helt avskaffa systemet och som mot slutet av sitt liv tillsammans med tusentals daliter konverterade till buddhismen. På det sättet uppstod en ny typ av buddhism med honom som bodhisattva.

Efter föreläsningen som inte gav så mycket i form av intellektuell stimulans och vetenskaplig skärpa, så kom jag att se det mer som en del i ett större fältarbete där poängen var att förstå hur systemet fungerar och inte fungerar (bl.a. utbredd korruption). Så man kan säga att upplevelsen tänjde på min förståelsehorisont, min förförståelse av vad akademiskt arbete syftar till. Men är det verkligen möjligt för mig att kunna komma runt den känsla av främlingsskap som alla dessa skillnader i praxis och världsåskådning skapar och möjliggöra ett verkligt kreativt utbyte mellan de svenska och indiska akademiska världarna. Idag skall vi få den föreläsning som vi inte fick igår och om jag nu åker till BHU med ett öppet sinne, eller åtminstone med frågorna levande, och inte faller in i ett stereotypt Tintin-i-Indien-perspektiv, vilket kan vara mycket frestande att ta till: ett humoristiskt förhållningssätt till det annorlunda och kaotiska. Jag kan se framför mig kapten Haddock på en cykelrickshaw ilsken som ett bi på någon vattenbuffel eller moped ropa ut sina långa eder "Krabbsaltare, anfäkta och regera...". Eller varför inte en knipslug, moraliskt okomplicerad Tintin som löser allt och får de goda infödingarnas eviga tacksamhet, respektive djupt hat från de illasinnade: en tanke om att reformera universitetssystemet kommer onekligen in i mitt sinne. Jag skall för en eftermiddag alltså hålla igen min koloniala identitet (det svenska systemets överlägsenhet) och se vad som händer. Kan nog inte rapportera förrän jag är i Sverige igen för nu börjar äventyret ta slut och humanistens korridorer väntar på oss.

Lantbruk

Några bilder som illustrerar förhållandena för indisk lantbruk. Arbete för hand och av kvinnor.

Men vår chaufför hjälpte kvinnorna en stund med att tröska säd i en handdriven tröskmaskin av något slag.

Pilgrimstur till Mizrapur

Igår måndag var vi ute på ännu en mammuttur som varade i elva timmar. Denna gången körde våra jeepar på skumpiga vägar bland den vansinninga indiska trafiken (trafikregler är inte uppfunna här utan en organisk tuta och kör strategi är det som gäller, dvs. alla tutar mer eller mindre konstant) till Mizrapur ett samhälle vilket ligger intill några heliga kullar längs med vilka en pilgrimstur enligt vår upplyste guide Rana Singh slingrar sig i en perfekt hektagon. Punkterna i denna enligt teorin geometriska form, men som i praktiken mycket mer liknar en kostigs krumbukter, ligger små tempel med blodtörstiga gudinnor och shiva lingas. Vi befinner oss med andra ord ett steg borta från den officiella bjärta gudaplanschhinduismen och närmare en folkreligiös muntlig tradition. Vår kost när vi antingen gick eller åkte jeep mellan de heliga platserna bestod till största delen av bananer och kex inköpta av fixaren Pinku, vilket kanske gjorde att det sjätte templet fördunklades något i våra medvetanden och vi började underhålla varandra med matfantasier hämtade från det svenska jubordet av typen "Tänk dig en skinkmacka med grov senap på" "Sluta nu jag dör..." "Vet ni igår drömde jag om entrecote med vitlökssmör". Till allas vår lycka hade en förutseende student tagit med sig en burk pepparkakor från Sverige och vi delade på vägen hem denna skatt i baksätet på jeepen och pratade om snö, slädar och inlagd sill: medan återigen den galna tutande indiska trafiken omslöt oss på alla sidor.

Här kommer några höjdpunkter från turen:

1. En damm med trappor i olika etager ner till vattennivån som är i underjordisk förbindelse med Ganges. Den är centrum för en ormkult vilken har haft härskarna i Benares beskydd för några hundra år sedan.

2. Lokal mattillverkning med hjälp av något slags pistolliknande verktyg.

3. Den förskräckliga formen av Shiva: Bhairava, som måste frågas om lov ifall man skall få lov att gå pilgrimsfärden.

4. En inskription gjord med brahmiliknande skrift dvs. före Devanagari formades och därmed troligtvis  från tidigare (?) medeltid. Den fanns i det första templet.

5. Ett exorcismställe bakom ett tempel. Gudomen är en sten med ögon; dess namn har jag glömt. Precis bredvid finns oranga stenar utan ögon på. Återigen så är detta folkreligiositet som inte automatiskt kan översättas till den större sanskrittraditionen.

6. En man utklädd till apguden Hanuman välsignar professor Åke Sander.

6. Vi gick hem till en aghoriasket vilka är kända för sina kusliga ritualer och förkärlek för kremationsplatser. De kan enligt Rana indelas i vita och svarta, varav de vita är vänligare än de svarta som använder sina krafter på ett lite mer skrämmande sätt. Tur för oss, då kannibalistiska riter har tillskrivits de svarta, så var vår värd en vit aghori. Han satt lakoniskt under sin baldakin av pressingar med en glödande offereld framför sig medan studenterna satte sig runt elden. Rana tolkade på sitt utförliga sätt. Asketen pekade på sitt huvud och sa 'Brahma' och Rana översatte detta med några meningar fyllda med symboliska betydelser. Asketen som för övrigt hade kulmage och en fru samt barn, vilket var lite ovanligt för en man i hans ställning, men för dessa asketer är allt tillåtet upplyste Rana oss om då en student frågade lite försynt (om frun inte kulmagen). Sedan kom samtalet oundvikligen att handla om hans skall och skelettsamling vilken hade byggts upp enligt 'vita' etiska principer med hjälp av efterlämningar på kremeringsplatser. En skalle var dessutom delad horisontalt och fungerade som matskål.

Till denne man kommer människor framför allt för att bli botade från olika typer av lidanden och åkommor; då tron är att dessa asketer besitter starka krafter vilka kan komma vanliga människor till del. Det är helande som är i centrum med andra ord och inte frälsning.

Föreläsning med professor Dipak Malik bredvid en soptipp

I söndags hade vi en föreläsning med professor Dipak Malik från BHU. Han skulle prata om The Other Varanasi men det kom mest att handla om aktuella politiska frågor. Vi satt på taket på hans hus som i sig är en stabil skapelse av cement men som är granne med en soptipp. En lätt overklig känsla infann sig därför när vi satt där församlade kring denne trevlige och något korpulente indier iförd bomullskläder vävda och sydda av elever som utbildats i Gandhis anda. Solen gassade och vi bjöds på chai och kex medan fragment från den indiska politiska verkligheten strömmade mot oss, men om man lät blicken spela lite till vänster så bredde soptippen ut sig: en värld av plastpåsar och all sköns mer eller mindre organiskt material. Bland de meterhöga avlagringarna av mänskligt avfall gick ett antal stora grisar och någon ko och åt verkade det som allt.

6 december i Ayodhya

Blogg 6/12 2009

I går var det en viktig dag i Indiens historia: 6 december. Enligt många den svartaste dagen sedan delningen med Pakistan 1947. Enligt andra är det en dag att fira. Detta märktes tydligt överallt i staden med stor närvaro av polis, kravallpolis och militär utrustade med långa käppar, skjutvapen och tårgas. Protestdemonstrationerna måste hållas isär från dem som var ute och firade. Mången 6 december har sedan 1992 på många ställen i Indien urartat i kravaller och förstörelse.
Vad är det då man bråkar om? Orsaken är en händelse i en liten pilgrimsby ca 120 km norr om Varanasi vid namn Ayodhya. I Indien har den i århundraden varit känd som en av de stora pilgrimsorterna, utanför Indien hade inte många hört talas om den före 6 december 1992.
Enligt en gammal legend är byn guden Ramas (en inkarnation av Vishnu och huvudperson i eposet Ramayana) födelseplats. Då han lär ha badat i floden Suryu som flyter förbi byn är detta en helig badplats. Allra heligast är att bada där just 6 december. Därför har det sedan åminnes tider kommit hundratusentals pilgrimer dit just den dagen för att ta ett bad i floden.
Erövrare har en tendens att vilja ”retas” med dem de erövrat. Bl a därför uppförde Mongulerna/muslimer under ledning av en av sina ledare Babar för ca 570 år sedan en moské, Babiri moskén, där. Det var en ganska oansenlig liten moské men med stort symboliskt värde.
När det starkt högerextrema, nationalistiska och islamfientliga partiet BJP – Bharatiya Janata Party, som är den politiska grenen av det sedan mordet på Mahatma Gandhi (1948) som politisk organisation förbjudna RSS, Rashtriya Swayamsevak Sangh (enigt vissa en militant rent fascistisk organisation med Hitler och Mussolini som förebilder) – började få luft under vingarna under slutet på 1980-talet blev Babri moskén en hjärtefråga. Enligt deras historieskrivning hade Rama fötts just på den plats moskén nu låg. Men inte nog med det, enligt dem hade det stått ett Ram-temel där som minne av händelsen, vilken muslimerna hade rivit för att bygga sin moské. Enligt den ”officiella arkeologin” fanns det en tidigare byggnad där moskén stod men det fanns inga bevis för att det var ett tempel, än mindre ett Ramtempel.
Hur som helst, efter många års planering hade man inom RSS/BJP bestämt att den 6 december 1992 skulle det ske. När alla pilgrimerna började strömma till hade en task force från RSS/BJP klättrat upp på taket av moskén med hackor, släggor, spadar och andra lämpliga destruktionsinstrument. Många dylika hade också placerats ut i omgivningarna. Med hjälp av skickliga uppviglare hade man snart fått tusentals människor involverade i rivandet. Det hela var över på några timmar. All lokal polis och militär höll sig (som det verkar, på order av en hög lokal BJP-politiker). När de federala trupperna kom dig efter ett regeringsbeslut i Delhi var det bara grus kvar av moskén.
Exakt i vilken utsträckning ledande personer inom RSS/BJP, och i så fall vilka, var inblandade i planeringen och genomförandet av rivningen av Babrimoskén är oklart. Flera har pekats ut och några har åtalats men händelsen är fortfarande under politisk och juridisk utredning här i Indien. Senast förra veckan var det ”avslöjande utpekningar” av höga politiker inom BJP vid tiden för rivningen som direkt ansvariga.

Besök på Kabir Math

Diverse bilder

En av studenterna inne i Red Fort, Delhi

Soluppgång över Ganges

En student prövar yoga

"Klockan är 6.15. Det är fortfarande mörkt ute och det dröjer säkert 20 minuter mellan ljudet av en tutande moped och en plingande riksha. Varanasi slumrar. Det kommer att vara kyligt i några timmar till innan solen stigit upp för dagen och börjat värma Shivas heliga stad.

Det krävs en rejäl viljeansträngning för att lämna sängen och skynda ut i den begynnande gryningen, invirad i en ylleschal. Det känns konstigt att hasta fram på de smala gatorna, som om dagen präglas av kaos, men där lugnet nu råder. En ko lunkar fram och letar mat i sophögarna. Några män sitter och vilar i sina rikshor och de ropar förhoppningsfullt efter mig när jag passerar och erbjuder mig sina tjänster på engelska med grov indisk accent. Bara runt det lilla chaiståndet är kommersen i full gång. Doften av söt, varm mjölk, ingefära och kanel lockar mig att stanna, men jag skyndar vidare.



Väl framme vid "Hotell Ganges by the River" tar jag trapporna upp till takterassen, där jag denna morgon ska få min första yogalektion. Den lilla deltagargruppen består av mig och fyra kvinnor i övre medelåldern, som alla tränar solhälsningar och krigarpositioner hemma i väst till vardags. Vår instruktör är en senig, smal liten man, som under lektionens gång visar sig vara mycket böjbar. Det blir snart tydligt att jag är motsatsen. Men jag kämpar på så att musklerna skakar.



I slutet av lektionen sitter vi i lotusställning och andas ut och in genom varannan näsborre. Den morgonröda solen har stigit upp ur Ganga, som flyter fram nedanför oss, och morgonen är fabulöst vacker.



Jag tar en lång promenad längs med floden, där stadens invånare förbereder sig för en ny dag. Människor skrubbar sig, tvättar kläder och borstar tänderna. Strandkanten är full av färgglada textiler som ligger utbredda och torkar i solen. En lång, smal man med tovigt hår och långt grått skägg, tar trapporna ner mot vattnet. Han är klädd i lindor och har en stav i ena handen. I den andra har han en röd necessär av plast.



Jag sätter mig på ett cafe, beställer en efterlängtad kopp chai och njuter av scenariot. Jag känner mig underbart harmonisk och mjuk i hela kroppen. Stadens helighet är plotsligt så närvarande att jag nästan kan sträcka ut handen och klappa på den. Imorgon kommer jag att vakna med träningsvärk."

Panchakroshi, en pilgrimstur runt Varanasi

Just av few words this evening on the full-day pilgrimage tour we did today around the city of Varanasi. Accompanied by Rana Singh, our persistent culture-geographer we (14 students and 3 teachers plus Pinku - who has been sick) visited several temples along an old route on the western side of the city. Starting with the nice Kardameshvara temple we carefully covered both old and new shrines and cosmic centra along an imaginary circle surveyed by Rana himself. Some facts told by him (in not so few words) can certainly be disputed, others are accurate albeit complicated to comment on. 10 hours later - and with only some samozas, bananas and 2 cups of chai in our bellies - we returned to our hotel, totally exhausted, dusty and hungry as hogs. On this event more things can be said... This are just a short account on what did happen. Pictures on the Panchakroshi trail will be pubished in due time.

Until then: Good Night gods, goddesses, stars and holy men!

En apa vilar på en Shiva lingam i ett tempel. Till höger syns en liten skulptur av Nandi, Shivas tjur.

En autorikshawförares liv

Två deltagare på resan kom närmare in på livet på en autorikshawförare lite av en tillfällighet: (namnet är fingerat)

Ravi är en 25årig autorikshawförare som brukar stå utanför vårt hotell och vänta på kunder. Vi hyrde honom för en heldagsfärd kors och tvärs i Varanasi och hann bekanta oss lite med honom under dagen. Han har tre bröder och en syster. En bror försöker tjäna en slant genom att guida turister, två är hotellkockar, systern är gift. Ravi äger inte den autorickshaw han kör, fjorton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Han betalar ägarna 300 rupier om dagen; bensinen kostar honom 150 rupier per dag. En normal dagsförtjänst efter hyran och bensinen är betald ligger mellan 150-200 rupier. På den inkomsten skall han betala hyra - 2000 rupier i månaden för det lilla rum som han och hustrun delar och för moderns rum strax bredvid. En autorickshaw kostar ca. 100 000 rupier att köpa, dvs. 16 000 kr, en summa som är oöverkomlig att spara ihop med S.s inkomster. När är vi är tillbaka vid hotellet, efter vår dagsutflykt, undrar Ravi om vi vill se hans hem. Det ligger inte långt från hotellet. Han leder oss genom smala gränder förbi skabbiga hundar, lekande barn och skräpiga ödetomter och till slut låser han upp en blåmålad järngrind och visar oss in i en trång och mörk korridor. Där öppnar han dörren till det lilla fönsterlösa rummet, kanske 2,5 x 2,5 m stort. En säng tar upp det mest av utrymmet. Blåmålade väggar, hyllor längs med den ena väggen med gudabilder längs upp - Ganesha, Lakshmi, Durga... En affisch med tre tjocka kinesbarn, lite kläder, en beautybox i plast, en stickning i en burk. Vi blir bjudna på Chai. Ravis hustru värmer mjölken i en kastrull över ett spritkök på golvet. Vi får var sin kopp, varken Ravi eller hans hustru dricker. Hon ser undergiven rent av rädd ut, för oss? Tycker hon att det är pinsamt att vi kommer? Är hon rädd för sin man? Hon har en svullnad på ena sidan av ansiktet och är blå under ena ögat. Ravi ser att vi ser detta och gör en gest som skall visa att hon ramlat och slagit sig. Men den unga husturn följer sin äldre make med blicken som om hon är orolig för att inte vara till lags. Vi säger adjö och går tillbaka samma väg som vi kommit. En tik med valpar skäller argsint när vi går förbi. Vi hör ju inte hemma här.

Ramnagar och en vandring längs stranden. Måndag 30.11.

Några studenter och en lärare tog en minnesvärd rickshawtur över Ganges på en provisorisk pontonbro och besökte det gamla Maharajafortet Ramnagar i söder. Muséet (som inte är väl underhållet) visar gamla brittiska och indiska vapen, fordon, böcker etc och utsikten från fortet över floden är magnifik. Sedan gick vi i sakta mak längs stranden på andra sidan, tittade på dödskallar (som för de flesta nog var skäl nog till att INTE bada i den heliga Ganges) och strandodlingarna, och tar en liten båt över till Assi ghat. Allt som allt en givande eftermiddag, med biltutande, hazzling och dålig luft på avstånd.

Daniel

Dödskalle uppspolad på Ganges östra strand. Det kremeras ca 40 000 människor i Varanasi varje år, men alla blir inte kremerade däribland spetälska, småbarn, heliga män och gravida kvinnor. Dessa sänks i floden med stenar som sänke. Vissa flyter dock upp.

Utflykt till byn Kandwa - 1 december

Byn Kandwa ligger väster om Varanasi, precis utanför staden. Dit drog två studenter och en lärare igår för att se på landsbygden och två public schools. Skillnaden mot stadens larm och intensitet var påtaglig. Det är fattigt men ingen misär; byggnaderna är av tegel, då det finns ett tegelbruk i närheten. Himmelen är klarare än i Varanasi,  och vattenbufflar strövar runt; bevattningssystemet är rudimentärt men fungerande. De mer mörka sidorna av livet på landet kunde vi bara ana, de feodala strukturerna och skuldslaveriet. För oss var det idylliskt jämfört med stadens otroligt tillproppade trafik och ljudnivå.

Skolorna är stora tegelbyggnader med små salar där eleverna sitter på golven, eller vid små bänkar. Lärarna pratar bra engelska och nyfikenheten är självklart stor men inte påträngande som alla försäljare längs med ghaterna i staden.

Söndag 30 november

På söndagen hade vi äran att lyssna till 2 föreläsare, en kvinna som talade om hijras (dvs hermafroditer i Indien) och deras utsatta situation. På institutet Amarbhavan mötte vi Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap från universitetet i Bergen. Han pratade inspirerat om Varanasi som kulturellt och religiöst centrum.

Intryck från en student

Här följer ett intryck beskrivet av en student:

"Ann-Cathrine bedriver intensiv förhandling med en försäljare på marknivå. Hans glasarmringar går i regnbågens alla kollörer och jag fotograferar scenen. Frossar i färg. Försöker undvika att stå i vägen för den eviga strömmen av människor, djur och fordon. En liten, benig hand greppar min arm:


- Please madame, see my baby.

Jag ser hennes barn. Alltför väl. Det är litet, så litet, där det hänger över kvinnans arm. Litet och smutsigt, och ögonen är skrämmande hungriga. Kvinnans ögon likaså. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)

- No, sorry, säger jag, såsom jag redan, efter två dagar i detta fattiga land, vant mig vid att säga.

- Not money, madame, säger kvinnan. - Milkpowder for baby!

(Jag är så vit. Jag är så tjock. Och min kamera är så jävla stor.)

Hjärtat krampar och jag ger upp. Tillsammans går vi till närmsta lilla matbutik. Kvinnan pekar på det största paketet, vars kostnad motsvarar tre par sandaler här (Go Nestle!). Jag köper henne ett hälften så stort paket och hon är missnöjd. Hon vill ha ris också. Jag nekar och återvänder till gatan. Ryktet har gått och där står nu tre smutsiga mammor med svältande barn och väntar på mig. Jag går hem till hotellet med sex par hungriga ögon i ryggen. Hjärtat krampar. (Fan, jag är ett stort, vitt, välbärgat monster.)"

Lördag 28 november: Sarnath

Idag åkte vi till Sarnath utanför Varanasi; den plats där Buddha predikade för första gången. Där finns en bit av en pelare som kejsar Ashoka reste på 200talet f. Kr. med inskriptioner skrivna med Brahmiskrift. Lejonkapitälet till pelaren finns i museet bredvid de utgrävda gamla klosterbyggnaderna och stuporna. Där finns också många fina buddhabilder och några bodhisattvastatyer.

Igår besökte vi Durgatemplet och Tulsidastemplet. Durga är en kvinnlig gudinnna mest känd för att ha dödat buffeldemonen medan Tulsidas skrev en hindiversion av sanskriteposet Ramayana. I det senare templet fanns några low tech robotor som iscensätter hinduiska myter.

Fredag 27 november 2009

Om hippies, Rana och andra funderingar...

They are everywhere in the small coffeeshops in Assi, in the streets and on the hotel roofs - the Varanasi:ed westernes with long beards, shawls, brecelets, hippie-trousers, dreads and apatic non-seing eyes. They never look you in the eyes and they try desperately to be so unique that they all end up looking the same, finding themselves up in the same spots, talking about the same stuff - Nepal, traveling, friends, ganja etc etc. But who am I to talk out of turn? Are we students from Gothenburg better or more nuanced? Perhaps not, but I once was the same as they - searching for my ego in a strange environment - and I dont want to trade lives with them... Maybe I see things differently now. Or maybe not. We are all tourists...
I dont want to trade lives with the Indian people on the streets either, the young unemployed men trying desperately to sell you every useless thing you can imagine, the mothers with their dying babies on their laps. And where are all the other women, really? The streets are filled with men, boys, traders, beggars. Some 80 % of them are men. It may be worse in the neigbouring Pakistan, in the cities Lahore or Peshavar where some 99 % of the people in the streets are men, but this is bad enough. Where are the women?
Placed unvisibly in the homes, cooking and nurturing younglings.
But then every sceptic thought of India and its culture and future is rivalled by our eminent lecturer and culture-geographer Rana P B Singh, from BHU. In dynamic manners he gives (on the evening 26th) an inspiring lecture on the geomantic universe of Varanasi, the cultural capital of India, Shivas city on earth. 150 minutes (and one cup of chai) later the students of our group stagger out in the open air, fed with archeoastronomic, symbolic and galactic facts on how the city was contructed according to geographic landmarks and planetarian phenomena, how observations on winter and summer soltices have helped creating the structure of the city and how pilgrims from ancient times have gathered here to perform rituals in honor of the holy river Ganga and the other gods. From now on every student will remember the number 108 with awe and... horror. Rana Singh will be our guide on a forthcoming tour around Varanasi and with his words ringing from the oxygene-emptied room where he talked these unstructured thoughts on hippies, women and cultural geographyfade away.
It is extremely fascinating to once again have the opportunity to be here...

Onsdag 26 november

Efter en relativt lugn tågresa (även om jag och Daniel var tvungna att sova på golvet) kom vi fram till Varanasi. Dagen hade inget upplagt schema utan ägnades åt att på mer eller mindre egen hand etablera den första kontakten med hinduernas heliga stad. Jag styrde mina steg till Open Hand; ett hus med café och hantverksförsäljning drivet av västerlänningar och mycket viktigt − försett med gratis Wifi. De har dessutom en tvättäkta expressobryggare vilket möjliggör lyxen med en välsmakande cappucino under vilkens påverkan organgeklädda heliga män, smala vita kor vilka bekymmersfritt strosar fram på gatorna och lukten av bränd koskit tonar bort. Efter denna utflykt i västernifierad indiskhet tog jag och min rumskamrat ett strövtåg längsmed ghaterna, dvs. de trappstegsförsedda badplatserna som ligger längs med Ganges. Solen hade börjat sänka sig så färgskalan var varm och mjuk vilket förstärktes genom diset som orsakas inte minst av alla öppna eldar. Vi blev tillfrågade gång på gång om ville åka båt, om vi ville köpa en grund lerkruka med ett ljus och blommor i för endast 10 rupies ”very good karma”; längs med stranden gick också en relativt strid ström av västerlänningar mer eller mindre ”indienklädda” − vissa såg ut som turister med kamera och keps, andra hade dreadlocks och lösa bomullskläder. Reklamskyltar för Coca Cola och Pizza Hut tittade ogenerat fram mellan heliga texter på sanskrit och hindi vilka var skrivna med stora bokstäver på de flagnande husfasaderna. På ett ställe var en buffelflock halvvägs nere för en av trapporna mot vattnet; längre fram satt en grupp kring en öppen eld med en treudd nerstucken i marken bredvid sig som både symbol och landmärke. Om vi hade fortsatt hade vi kommit till kremeringsghaten där en hungrig eld brinner dag och natt, men det fick vänta tills en annan dag.

Tisdag 25 november 2009 Delhi

På tisdag förmiddag åkte vi ut till världens största hindutempel Akshardam som är byggt  av hindusekten Swaminarayan (BAPS) ett imponerande bygge som är koncentrerat på grundaren från 1700talets slut som ses som en inkarnation av Vishnu, denna kult är dock kryddad med en rejäl dos hindunationalism och säkerhetsrestriktionerna är rigorösa, t.ex. får man inte ta in tvål, mobiltelefoner och snus. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning för en bok som vi håller på att sammanställa om den förra indienresan vi gjorde för två år sedan. Jag bifogar nedan ett utdrag från denna:

Hinduismens största tempel




Indien: ett hinduiskt land?

Efter att genomgått en kurs på universitetet med ett namn som ’Världsreligionerna’ eller någon annan liknande introduktion till ’de andra’ religionerna, dvs. de icke-kristna, så kan det hända att en student tänker sig att hinduismen har haft, eller har, en liknande ställning som den vilken Svenska kyrkan åtnjutit i Sverige eller katolicismen i Italien. Visserligen har den genomsnittlige studenten redan med förvåning gränsande till förtvivlan under den nämnda kursens gång (med speciell intensitet tiden närmast tentan) försökt koka ner hinduismen till en koncis formel, en hinduernas trosbekännelse, och med största sannolikhet misslyckats. Men detta är inte helt den färske studentens fel eftersom den pluralitet som Indien utgör inte på ett enkelt sätt förmedlas med hjälp av en introduktionsbok, som oftast heter just Hinduismen och som onekligen på ett korrekt sätt redogör för hinduismens historia, de viktigaste gudarna, lite hinduisk filosofi, centrala ritualer och samhällslära. Problemet är att Indien inte är hinduismens land i det avseende som en sådan bok ger intryck av, även om hinduerna utgör majoriteten av befolkningen (ca 75 %) − fast denna siffra är högre än vad som skulle vara fallet om inte Indien delats 1947 och muslimerna fått sin egen stat, Pakistan, vilken senare (1971) blev till två: Pakistan och Bangladesh. Den del av Indien som fick namnet Indien blev nämligen inte en hinduisk nationalstat utan valde att konstituera sig som en sekulär stat med en långtgående tolerans för ett brett spektrum av religiösa inriktningar. Denna sekulära linje företrädd av kongresspartiet har emellertid på senare tid utmanats på allvar av hindunationalistiska krafter som vill upprätta en hinduisk nationalstat, vilket inte kan ske utan blodsspillan i ett så multikulturellt land, eller rättare sagt subkontinent, som Indien.

Indien är alltså också muslimernas Indien, de kristnas Indien, sikhernas Indien, buddhisternas Indien, jainernas, bahai-anhängarnas Indien osv. Man måste komma ihåg att minoriteter i Indien i absoluta tal är stora; det finns t.ex. nästan tre gånger så många kristna i Indien som det finns invånare i Sverige. Detta är något som inte framkommer i den vanliga introduktionsboken i hinduismen (eller kristendomen för den delen heller) som fokuserar på en religion, eller i en översiktsbok som tar upp en rad av oftast ickekristna religioner var för sig (världsreligionerna). Fast genom att resa till Indien så drabbar detta faktum, tillsammans med många andra erfarenheter och insikter, den religionsvetenskapligt intresserade resenären med kraft. Inte bara framstår Indien då, och i synnerhet en kosmopolitisk stad som New Delhi, i likhet med Mahabharata som ett helt kosmos i sig självt i vilket allting ingår, en sann encyklopedisk upplevelse. Denna brokiga i det närmaste kalejdoskopiska bild, i kombination med den påfallande bristen på framträdande historisk hinduisk monumentalarkitektur, frammanar en reflektion över hinduismens ställning i just Indien. Det är förvisso ingen brist på hinduiska tempel, vilka finns i en till synes okontrollerbar mångfald av storlekar och inriktningar; de verkar för det mesta ha vuxit fram genom en organisk, oorganiserad process, likt det virrvarr av elledningar i gamla stan i Delhi som mer liknar slingrande luftrötter än rätlinjiga svenska kuloledningar.

Till exempel så finns det inget historiskt hinduiskt monument i Delhi som kan mäta sig med Humayuns gravkomplex, den andre mogulhärskaren (1508–1556). Det berömda Taj Mahal i Agra (1632–1647) är ett senare bygge i samma stil. Men vad beror detta på? Har inte hinduerna själva haft energi och kraft att skulptera sina religiösa föreställningar och politiska maktanspråk i sten? För att kunna besvara denna fråga måste vi vända oss till historien och kanske till vissas förvåning så har det i den indiska subkontinentens historia endast funnits ett enda riktigt hinduiskt imperium, nämligen Guptaimperiet (320–540 e.v.t.). Det var under denna tid det vi nu kallar för hinduismen tog definitiv form med sina tempel, gudar och myter. Om vi går bakåt i tiden så var Induskulturen (2500–1700 f.v.t.) troligen dravidisk och därmed inte vedisk vilket betecknar det äldsta stadiet av språket sanskrit, vilket talades av de stammar som trängde in på subkontinenten under början av det andra årtusendet före vår tideräkning. Den vediska perioden (1500-500 f.v.t.) utmärkte sig för ett starkt fokus på eldsoffer och i början hade man ingen föreställning om karma eller reinkarnation eller andra centrala hinduiska idéer; man hade heller inga tempel eller gudabilder utan satte upp sina eldsaltare ute i det fria, vilket inte var så konstigt då man var halvnomader; det är inte speciellt praktiskt att bära med sig ett tempel av sten. Det var mot slutet av denna period då man övergav den nomadiska livsstilen och började bygga städer som tankar på karma, reinkarnation och befrielse från återfödelsernas kretslopp växte fram, kanske som en reaktion just mot urbaniseringen, och med dessa nya idéer uppstod buddhismen och jainismen som egna religioner. Mauryaimperiet (321–185 f.v.t) växte fram efter Alexander den store 327 f.v.t. hade nått fram till Sydasien och vänt och var därför inriktat först mot jainismen genom härskaren Candragupta, men framförallt mot buddhismen genom den legendariske kejsaren Ashoka som har lämnat efter sig fascinerande inskriptioner (edikt) på klippor och pelare runtom hela sitt stora rike; dessa var författade på en mängd olika språk bl.a. grekiska och arameiska. Denna det första imperiet i Indiens historia som omfattade nästan hela subkontinenten var alltså buddhistiskt och skickade ut buddhistiska missionärer både söderut till Sri Lanka, norrut till Centralasien och västerut till de hellenistiska rikena. Det kan tilläggas att Ashokas buddhism inte var inriktad i första hand på befrielse utan syftade till ett etiskt högstående liv med ickevåldsprincipen i högsätet. Det var en buddha dharma för ett harmoniskt imperium och inte för religiösa ekvilibrister.

Efter det hinduiska Guptaimperiets guldålder på 300talet till 500talet e.v.t. dröjde det ca 1000 år tills nästa stora imperium på indisk mark växte fram, nämligen det muslimska mogulimperiet (1526–1761) vilket har efterlämnat sådana världsunika monument som Taj Mahal. Muslimerna som hade börjat härja i Indien redan på 600 och 700talen efterträddes på 1700talet av Britterna som gjorde Indien till en del av sitt imperium år 1858. När Indien blev självständigt 1947 så hade man alltså inte haft en central hinduisk kontroll över subkontinenten på 1500 år, inte undra på att man inte finner så många monumentala hinduiska byggnadsverk i norra Indien. Det är till och med så att en av de mest inflammerade politiska frågorna rör moskéer som har blivit byggda över hinduiska tempel, vilket ledde fram till den våldsamma stormningen och rivningen av moskén Babri Masjid i Ayodhya 1992 som sades ha blivit byggd över guden Ramas födelseplats.

Akshardham

Men perioden efter 1947 då? Borde inte en nyvaknad hinduisk självkänsla ha lett till spektakulära tempelbyggen? Jo, det finns sådana projekt vilka utmärker sig på olika sätt gentemot de gamla stora som små templen. Det är faktiskt så att världens största hindutempel Akshardham byggdes färdig år 2005 i New Delhi, vars position visserligen bestrids av två sydindiska tempel, men har bekräftats av Guinness rekordbok. Under vår resa till Indien 2007-2008 så var vi några stycken som åkte ut till Akshardham för att ta oss en titt på detta enorma tempelkomplex vilket visade sig vara så mycket mer än ’bara’ ett tempel. Vad jag skall göra på de återstående sidorna i denna essä är att lyfta fram några drag hos Akshardham som kan ge oss en förståelse för den moderna hinduismen och göra det tydligt varför detta inte är Sverige. För hur skulle ni reagera om ni kom in i Uppsala domkyrka och korset i högkoret var utbytt mot en gyllene fyrametersstaty av Luther och vid ett sidoaltare fanns det en högteknologisk Jesusrobot som med några apostlarobotar iscensatte sista nattvarden gång på gång, och vid utgången kunde man stiga i en liten båt och åka på en andlig rundtur som visade scener med vaxskulpturer i naturlig storlek som åskådliggjorde Sveriges fantastiska historia? Även ateistiska svenskar har ofta en inbyggd kitschallergi (om vi bortser från melodifestivalen) och skulle troligen reagera med avståndstagande inför något sådant, för att inte tala om riksantikvarieämbetet, men en sådan rädsla för starka färger och smaker, blandning av högt lågt är för en svensk märkligt frånvarande i Indien. Om den svenska minimalismen och bonderomantiska kärvheten beror på klimatet, Calvin eller jantelagen lämnar jag till läsaren att avgöra.

Då vi hade begränsad tid till vårt förfogande så joggade jag (utan skor) igenom hela det stora tempelkomplexet och försökte se så mycket som möjligt vilket kanske inte lämpade sig så väl för en andaktsfull och stilla kontemplation av byggnadsverk, statyer och visdomsord; jag ser därför fram emot att återkomma 2009 för ett uppföljande besök och lägger fram den följande betraktelsen mer som en förberedelse för detta rendez-vous och en uppmaning till de som kommer att resa till New Delhi att ta en autorickshaw dit (eller kanske en Tata Nano) och för de som inte har vägarna förbi att åtminstone surfa till templets hemsida (http://www.akshardham.com/).

------------------------

Tisdag eftermiddag


Vår avfärd från Delhi sammanföll olyckligtvis, eller kanske på grund av en välmenande gudomlig slump, med en sikhisk högtid när någon av deras gurus firades med buller och bång; det fanns olika meningar om vem festföremålet var bland dem som tillfrågades. Om gatorna i Delhi vanligtvis karakteriseras av en för en svensk fullständigt overkligt kaotisk trafik, t.ex. så fungerar trafikljusen bara ibland, så var det nu sju gånger värre. Och festivaltåget som utgjordes av lastbil efter lastbil med skrikande högtalare och megafoner; osynkroniserade blåsorkestrar och vansinnigt trummande turbanförsedda män, godisutdelare och tusentals av festglada människor strömmande i en aldrig sinande ström förbi just vårt hotell, det icke så lyxiga De Holiday Inn. Ingen taxi kunde ta sig fram och vi funderade på hur vi skulle ta oss till järnvägsstationen i tid, då en i hotellpersonalen öppnade en bakdörr och vi kunde slinka ut med alla våra tunga resväskor genom en nästan tom gränd till taxibilarna som väntade på en sidogata.

Vi kom på tåget i god tid bara för att upptäcka att vår mellanhand, vår man i Delhi, inte hade bokat sovplatser åt alla. Detta påpekades för konduktören som sa att han inte kunde göra något och såg mellan fingrarna att vi var fler än vad vi hade biljetter för. Några fick dela brits medan andra fick sova på golvet.

Måndag i New Delhi

Nu är vi i Varanasi och jag kan använda min egen dator, dvs skriva på svenska och faktiskt lägga upp bilder.
Måndag förmiddag i Delhi var fri tid och jag samt tre studenter passade på att göra en kort tour genom den indiska kristenheten. Vi började med att besöka den katolska katedralen, The Sacred Heart Cathedral som firar sitt 50års-jubileum bl.a. genom att smycka hela kyrkan utvändigt med julpynt. När vi gick in i kyrkan som är byggd enligt en klassisk basilikamodell var det eukaristisk tillbedjan.
Efter detta gick vi vidare till den syriskortodoxa kyrkolokalen som var öppen även om det inte pågick någon verksamhet. Denna byggdes på 1970talet men såg invändigt mest ut som en föredetta teater som hade gjorts om något för att passa den ortodoxa liturgins krav.

Som slutkläm gick vi in i ett hus som hade en skylt med North American Pentecostal Church, fast när vi kom in upptäckte vi att byggnaden mest innehöll nämnda kyrkas kontor. Det fanns dock en samlingslokal i källaren och den ledande pastorn tog emot oss mycket gästfritt; serverade chai och berättade om den pentekostala missionen i norra Indien, bl.a om församlingsplantering och religionsförföljelser.

På eftermiddagen stod en föreläsning vid South Asian Univeristy på programmet som tog upp Indiens ekonomi dess starka och svaga sidor med ett framtidsscenario som var i huvudsak positivt. På plussidan framhölls Indiens starka ekonomiska tillväxt, på minussidan fattigdom, kvinnors situation på landsbygden och korruption.

Söndag i Old Delhi

NÅGRA OBSERVATIONER I RETROSPEKT
av Åke Sander, Pilgrim 3

Nu har det gått några dagar sedan våra första intryck av Delhi, men ”livet i Indien” har gjort det svårt att samtidigt ha tid och möjlighet (tillgänglig uppkoppling) att vara på nätet. Nu är det första kvällen i Shivas allra heligaste stad Varanasi, eller i dess ”religiösa namn”, Kasi. Vi har efter viss möda och besvär fått alla installerade på hotellet, fått mat i magen och fått kontakt med morgondagens föreläsare RanaJi Singh. En del av den kvinnliga delen av gruppen har även lyckats köpa några silkeschalar. Klockan är i skrivande stund 20.30 men majoriteten av gruppen sover redan sött, mätta på intryck. Några beskrivningar av dessa får ni säkert läsa här vad det lider.
Nu tillbaka till Delhi i söndags och en liten reflektion över en viss typ av religiös förändring vi mötte då. På programmet den dagen stod besök i Jama Masjid, Indiens största moské, Sisganj Gurdvara (sikhtempel), en gurdvara byggd där – om jag minns rätt – deras nionde Guru blev av med huvudet med hjälp av ett muslimskt svärd, ett besök i Lal Manidir, ett ”folkligt” Shivatempel och ett besök på Röda Fortet. De tre senaste var ungefär som de alltid har varit, men i Jama Masjid hade det skett förändringar sidan förra hösten då jag senast var där. När vi hade kämpat oss fram genom folkmassorna i bazarområdet framför moskén och kommit upp för trapporna möttes vi av några bestämda herrar som ville ha vill ha 200 rupier i inträde. Och inte nog med det, alla kvinnor var nu tvungna att ikläda sig en färggrann ”städrock” ( för att få komma in. Dessutom ville de ha ytterligare 100 rupier om man ville gå upp i en av minareterna för att få ett fågelperspektiv över Old och delar av New Delhi. Frågan är vad som är skäl eller orsaker till dessa förändringar. Är det en ren kapitalistisk insikt om att man kan pungslå besökare på pengar, alltså pengabegär och girighet, eller är det någon form av utslag av tilltagande islamisering/fundamentalistisering, eller någon form av kombination av dessa? (Då Daniel hela tiden tjatar om att jag skriver alldeles för långt för blogg-formatet, att jag kanske är för gammal för att fatta hur man bloggar, etc., får jag göra analysen kort nu och fortsätta någon annan gång då han inte är med.) Det finns, berättade någon på min fråga, två sätt att ta ut avgifter till offentliga monument i Delhi: det ena är med turistmyndigheternas godkännande, alltså inom ramen för den s.k. vita ekonomiska sektorn, det andra är att göra det ändå, inom den svarta ekonomiska sektorn. I det första fallet går pengarna till underhåll, etc. av monumentet i fråga, och måste betraktas som behjärtansvärt, i det andra går det till imamens (eller någon annans) ”privata fond”, och är antagligen mindre behjärtansvärt. Lite rundfrågning bland Indier som borde känna till om detta ger vid handen att andra alternativet nog är det mest troliga. Men den åsikten kan å andra sidan vara uttryck för någon form av muslimskepcis, vilket inte är helt ovanligt bland Indier. Relationerna mellan islam och hinduism, speciellt i dess ”hindutvavarianter” har aldrig varit speciellt goda och har blivit sämre efter terrordåden i Mumbay (Bombay) i januari 2008. Men det är en annan historia. I så fall stöder detta penningbegärsmotivet. Hur passar ”städrockarna” in i detta motiv då? Att ytterligare täcka det s.k. täcka könet för inträde i en moské verkar kanske vid första anblicken snarare stödja det andra skälet – ökande islamisering. Men å andra sidan är det inte oförenligt med det första heller. Skall man ta betalt för något blir det kanske lättare om man ger något tillbaka- t ex gratis lån av en färggrann städrock som gör besöket till en mer oförglömlig händelse än denna förutan. Det finns, som ni säkert kan se, ytterligare ett antal analysvarianter, men då detta redan enligt Daniel är för långt som blogginlägg får det anstå.

****


Runt mosken ligger gamla stans bazaarer och i dessa vandrade vi runt tills vi möttes mitt emot Central Baptist Church och gick gemensamt in i en ny sikhisk gurdwara. I dessa föreskrivs huvudbonad som kan ses nedan.

Nedan - De tre lärarna: Clemens, Åke och Daniel

Bangla Sahib

After the visit to the Lakshmi Narayan temple; we went to the Gurdwara (Sikh temple) Bangla Sahib which is from the 1660ies. We attended the evening prayers and the ritual of putting the guru, that is, the holy book Guru Granth, to sleep in its bedchamber in the temple.

We concluded the day with a dinner on the rooftop of the hotel. There were impressive fireworks at a distance but nobody could tell us why (later we realised that this was an auspicious period for weddings, so each evening was a feast, and we got used to fireworks).

Unfortunately we cannot at present write in Swedish nor post pictures. Hopefully this will change.

Arrival in Delhi: Saturday the 21st of November

After a stop in Helsinki we flew during the night to Delhi. A pre booked bus took us to the Hotel De Holiday Inn in Pahar Ganj near New Delhi Station. Not so fashionable as it sounds though as it is not THE Holiday Inn but DE Holiday Inn.

After a short refreshing hour at our rooms we plunged into the dynamic life of Delhi.

First to Palika Bazaar and the state emporium for those who wanted to buy something, then with autoriksha to Birla Mandir: the Lakshmi Narayan temple. It was built in 1938 based on Gandhi's principle of a temple for everybody, even the harijans (low caste, Dalits). It thus fitting that Lakshmi, the goddess of prosperity, is worshipped in the temple.

Nära nu

Det var nära att gruppen med lärare och studenter från LIR (institutionen för litteratur, idéhistoria och religion) som skall till Indien på fredag hade blivit strandade redan på startbanan genom Finn Airs strejk; jag såg för mitt inre öga hur vi blev omdirigerade till Aeroflot med mellanlandning i Kazakhstan. Men till vår lättnad så är strejken över och den sista planeringen kan fortskrida.