Indisk föreläsning

Igår stod en föreläsning på Banaras Hindu University på programmet med titeln "Introduction to Indian philosophy". Vis av erfarenhet visste jag att det egentligen inte garanterade att vi skulle få uppleva något som ens med en stor portion god vilja skulle kunna kategoriseras på detta sätt. Jag satte dock på mig slips och kavaj för att se lite professorlik ut och åkte motorrickshaw med studenterna ut till Department for Philosophy and Religion. Mycket riktigt, när vi kom in i föreläsningssalen så möttes vi av en smärt mustaschprydd indier i övre medelåldern med ett outgrundligt ansiktsuttryck (likgiltigt?professionellt?drömmande?letargiskt? svårt att veta). Han var uppenbarligen inte den som skulle föreläsa om indisk filosofi, utan någon annan, oklart vem för mig just då. Istället för dagens föreläsning, skulle han ta sig an morgondagens tema (dvs. denna dagens) som är kastsystemet; ett ämne som både jag och många studenter såg fram emot, men då framför allt ur ett sociologiskt perspektiv. Denna omkastning av teman och föreläsare bådade dock inte gott tänkte jag tyst, medan studenterna inte ens förstod att en sådan scenförändring hade skett.

Föreställningen inleddes genom att föreläsaren hälsade oss välkomna. Budskapet förmedlades via ett högtalarsystem som var inställt på alltför hög volym och som skrällde på ett megafonliknande sätt så att det var svårt att riktigt uppfatta vad han sa; till vilket den typiska indiskengelska accenten adderade ännu en svårighetsgrad. Efter dessa artighetsfraser vinkade han fram mig till svarta tavlan och jag fick en blomsterkrans med vilken jag skulle bekransa ett foto av universitetets grundare vilken jag inte riktigt uppfattade vem det var, men universitetet startades i ett samarbete med den teosofiska rörelsen vilket är intressant. Efter att ha visat vördnad fick jag själv en blomsterkrans kring halsen och en ung man kom in och chantade några mantras på sanskrit - vilka kunde jag inte riktigt uppfatta.

Vördnad visad, så började föreläsningen. Märkligt nog så kom första delen att handla om att teologi var den viktigaste kunskapen och den stora vikten av att be, samt religionens betydelse för samhällets moral. I och för sig intressanta tankar, men kanske inte som del av en akademisk föreläsning om indiskt kastväsende. Eller? Var det min trångsynta västerländska vetenskapssyn som spelade mig ett spratt? Efter denna teologiska första del så presenterades den traditionella uppdelningen i de fyra varnas dvs. präster, krigare, näringsidkare och tjänare, samt tanken att alla tusentals kaster uppstått genom blandning av dessa grundläggande samhällsklasser. Avslutningsvis anmärkte han att i kaliyuga (den sista och sämsta av tider) så skulle man inte födas in i kasterna utan genom förtjänst och skicklighet placeras in i dessa. En vanlig modifiering av systemet för att möta modernitetens krav. Bl.a. Gandhi stod för denna position till skillnad från företrädaren för daliterna (de längst ner i kastsystemet) Ambedkar som ville helt avskaffa systemet och som mot slutet av sitt liv tillsammans med tusentals daliter konverterade till buddhismen. På det sättet uppstod en ny typ av buddhism med honom som bodhisattva.

Efter föreläsningen som inte gav så mycket i form av intellektuell stimulans och vetenskaplig skärpa, så kom jag att se det mer som en del i ett större fältarbete där poängen var att förstå hur systemet fungerar och inte fungerar (bl.a. utbredd korruption). Så man kan säga att upplevelsen tänjde på min förståelsehorisont, min förförståelse av vad akademiskt arbete syftar till. Men är det verkligen möjligt för mig att kunna komma runt den känsla av främlingsskap som alla dessa skillnader i praxis och världsåskådning skapar och möjliggöra ett verkligt kreativt utbyte mellan de svenska och indiska akademiska världarna. Idag skall vi få den föreläsning som vi inte fick igår och om jag nu åker till BHU med ett öppet sinne, eller åtminstone med frågorna levande, och inte faller in i ett stereotypt Tintin-i-Indien-perspektiv, vilket kan vara mycket frestande att ta till: ett humoristiskt förhållningssätt till det annorlunda och kaotiska. Jag kan se framför mig kapten Haddock på en cykelrickshaw ilsken som ett bi på någon vattenbuffel eller moped ropa ut sina långa eder "Krabbsaltare, anfäkta och regera...". Eller varför inte en knipslug, moraliskt okomplicerad Tintin som löser allt och får de goda infödingarnas eviga tacksamhet, respektive djupt hat från de illasinnade: en tanke om att reformera universitetssystemet kommer onekligen in i mitt sinne. Jag skall för en eftermiddag alltså hålla igen min koloniala identitet (det svenska systemets överlägsenhet) och se vad som händer. Kan nog inte rapportera förrän jag är i Sverige igen för nu börjar äventyret ta slut och humanistens korridorer väntar på oss.