Pilgrimstur till Mizrapur

Igår måndag var vi ute på ännu en mammuttur som varade i elva timmar. Denna gången körde våra jeepar på skumpiga vägar bland den vansinninga indiska trafiken (trafikregler är inte uppfunna här utan en organisk tuta och kör strategi är det som gäller, dvs. alla tutar mer eller mindre konstant) till Mizrapur ett samhälle vilket ligger intill några heliga kullar längs med vilka en pilgrimstur enligt vår upplyste guide Rana Singh slingrar sig i en perfekt hektagon. Punkterna i denna enligt teorin geometriska form, men som i praktiken mycket mer liknar en kostigs krumbukter, ligger små tempel med blodtörstiga gudinnor och shiva lingas. Vi befinner oss med andra ord ett steg borta från den officiella bjärta gudaplanschhinduismen och närmare en folkreligiös muntlig tradition. Vår kost när vi antingen gick eller åkte jeep mellan de heliga platserna bestod till största delen av bananer och kex inköpta av fixaren Pinku, vilket kanske gjorde att det sjätte templet fördunklades något i våra medvetanden och vi började underhålla varandra med matfantasier hämtade från det svenska jubordet av typen "Tänk dig en skinkmacka med grov senap på" "Sluta nu jag dör..." "Vet ni igår drömde jag om entrecote med vitlökssmör". Till allas vår lycka hade en förutseende student tagit med sig en burk pepparkakor från Sverige och vi delade på vägen hem denna skatt i baksätet på jeepen och pratade om snö, slädar och inlagd sill: medan återigen den galna tutande indiska trafiken omslöt oss på alla sidor.

Här kommer några höjdpunkter från turen:

1. En damm med trappor i olika etager ner till vattennivån som är i underjordisk förbindelse med Ganges. Den är centrum för en ormkult vilken har haft härskarna i Benares beskydd för några hundra år sedan.

2. Lokal mattillverkning med hjälp av något slags pistolliknande verktyg.

3. Den förskräckliga formen av Shiva: Bhairava, som måste frågas om lov ifall man skall få lov att gå pilgrimsfärden.

4. En inskription gjord med brahmiliknande skrift dvs. före Devanagari formades och därmed troligtvis  från tidigare (?) medeltid. Den fanns i det första templet.

5. Ett exorcismställe bakom ett tempel. Gudomen är en sten med ögon; dess namn har jag glömt. Precis bredvid finns oranga stenar utan ögon på. Återigen så är detta folkreligiositet som inte automatiskt kan översättas till den större sanskrittraditionen.

6. En man utklädd till apguden Hanuman välsignar professor Åke Sander.

6. Vi gick hem till en aghoriasket vilka är kända för sina kusliga ritualer och förkärlek för kremationsplatser. De kan enligt Rana indelas i vita och svarta, varav de vita är vänligare än de svarta som använder sina krafter på ett lite mer skrämmande sätt. Tur för oss, då kannibalistiska riter har tillskrivits de svarta, så var vår värd en vit aghori. Han satt lakoniskt under sin baldakin av pressingar med en glödande offereld framför sig medan studenterna satte sig runt elden. Rana tolkade på sitt utförliga sätt. Asketen pekade på sitt huvud och sa 'Brahma' och Rana översatte detta med några meningar fyllda med symboliska betydelser. Asketen som för övrigt hade kulmage och en fru samt barn, vilket var lite ovanligt för en man i hans ställning, men för dessa asketer är allt tillåtet upplyste Rana oss om då en student frågade lite försynt (om frun inte kulmagen). Sedan kom samtalet oundvikligen att handla om hans skall och skelettsamling vilken hade byggts upp enligt 'vita' etiska principer med hjälp av efterlämningar på kremeringsplatser. En skalle var dessutom delad horisontalt och fungerade som matskål.

Till denne man kommer människor framför allt för att bli botade från olika typer av lidanden och åkommor; då tron är att dessa asketer besitter starka krafter vilka kan komma vanliga människor till del. Det är helande som är i centrum med andra ord och inte frälsning.