En autorikshawförares liv

Två deltagare på resan kom närmare in på livet på en autorikshawförare lite av en tillfällighet: (namnet är fingerat)

Ravi är en 25årig autorikshawförare som brukar stå utanför vårt hotell och vänta på kunder. Vi hyrde honom för en heldagsfärd kors och tvärs i Varanasi och hann bekanta oss lite med honom under dagen. Han har tre bröder och en syster. En bror försöker tjäna en slant genom att guida turister, två är hotellkockar, systern är gift. Ravi äger inte den autorickshaw han kör, fjorton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Han betalar ägarna 300 rupier om dagen; bensinen kostar honom 150 rupier per dag. En normal dagsförtjänst efter hyran och bensinen är betald ligger mellan 150-200 rupier. På den inkomsten skall han betala hyra - 2000 rupier i månaden för det lilla rum som han och hustrun delar och för moderns rum strax bredvid. En autorickshaw kostar ca. 100 000 rupier att köpa, dvs. 16 000 kr, en summa som är oöverkomlig att spara ihop med S.s inkomster. När är vi är tillbaka vid hotellet, efter vår dagsutflykt, undrar Ravi om vi vill se hans hem. Det ligger inte långt från hotellet. Han leder oss genom smala gränder förbi skabbiga hundar, lekande barn och skräpiga ödetomter och till slut låser han upp en blåmålad järngrind och visar oss in i en trång och mörk korridor. Där öppnar han dörren till det lilla fönsterlösa rummet, kanske 2,5 x 2,5 m stort. En säng tar upp det mest av utrymmet. Blåmålade väggar, hyllor längs med den ena väggen med gudabilder längs upp - Ganesha, Lakshmi, Durga... En affisch med tre tjocka kinesbarn, lite kläder, en beautybox i plast, en stickning i en burk. Vi blir bjudna på Chai. Ravis hustru värmer mjölken i en kastrull över ett spritkök på golvet. Vi får var sin kopp, varken Ravi eller hans hustru dricker. Hon ser undergiven rent av rädd ut, för oss? Tycker hon att det är pinsamt att vi kommer? Är hon rädd för sin man? Hon har en svullnad på ena sidan av ansiktet och är blå under ena ögat. Ravi ser att vi ser detta och gör en gest som skall visa att hon ramlat och slagit sig. Men den unga husturn följer sin äldre make med blicken som om hon är orolig för att inte vara till lags. Vi säger adjö och går tillbaka samma väg som vi kommit. En tik med valpar skäller argsint när vi går förbi. Vi hör ju inte hemma här.